It´s a mans world- not!

Häromdagen tog jag en fika med mycket trevliga Emil, mer känd som bloggaren River Springer. Hade det inte varit för min och Emils blog hade jag nog aldrig träffat honom. Så.. vi får båda tacka bloggarna för det:) Emil och jag har ganska lika tankar om träningsbloggande och naturligtvis handlade fikan till viss del om det. Ja, män gillar att skvallra med, ni skulle buggat våra lattes tjejer;)

Vi brukar skratta lite åt att vi befinner oss i en ganska kvinnodominerad omgivning, både på gymmen och i blogsfären. Det har både sina för -och nackdelar. Det finns massor av träningsbloggar och känslan av dem är de flesta har en kvinnlig avsändare. Egentligen spelar inte det någon roll, det är texten och innehållet som avgör vad jag gillar som läsare, inte könet. Jag dras främst till bloggare som har en liknande inställning till träning och livet som jag själv har. Blogläsning är inspiration för mig, input som jag tar med mig till min egen blog och till mitt huvud. Inputen berikar och bjuder på skratt och eftertanke. Det är också kul att läsa hur man tänker som deltagare på pass utan att vara instruktör, en "neutralt tränande människa", hur tänker hon/han? Det kan vara enkla notiser och synsätt som man inte har tänkt på men som tas fram på bloggarna. Jag gillar bloggar och människor som tänker i text!

Jag skriver inte så mycket om hur jag själv tränar på min blog. Det är som jag skrivit förut en kanal för mina deltagare. Jag har ett bättre forum för min egenträning: Funbeat.

Där kan jag frossa i pulstoppar, sekundtider i löpspåret, läsa om hur mina vänner och hur deras vänner lägger upp sin triathlonträning osv. Mitt sociala och personliga vardagliga liv går genom facebook- i den mån jag nu väljer att delge det. Jag twittrar inte. Jag uppskattar hellre riktigt vår-fågeltwtitter än inte digitalt twitter om toabesök eller kändisspotting. Vill man lära känna mig "på riktigt" så är det bättre att umgås. Fika. Träna. Gå på konserter. Vara. Visserligen oldschool, sjukt analogt, men rätt så trevligt;)

Killar som träningsbloggar gör det mest i form av hard facts: siffror, repetitioner, bilder, diagram. Just ur "blog-view" blir detta inte så intressant för mig- men som sagt- det är min personliga uppfattning. Jag har delat upp mina digitala kanaler efter funktion, olika medier har olika syften, i alla fall för mig.

Jag läser även bloggar som inte kittlar min läsverv. Det är väl så man är, man gillar att spana "vad som är på gång" trots att man egentligen inte är så vansinnigt intresserad. En av de fenomen som har pågått ett tag är det att företag har kommit på att det är bra att nå ut med sina produkter via bloggarna. Smart- helt klart- en nischad läskrets är helt klart bra PR-business. Dessa bloggar får då också någon slags blog-status. En framgångsrik blog blir antingen omskriven eller får produkter och får testa saker, så är det.

Blogstatus

Samtidigt kan jag som läsare ibland bli lite skeptisk till hur det testas produkter ganska okritiskt hit och dit. Bloggar som förvandlas till råd och rön. Trenden som man kan läsa mellan raderna på bloggarna är att många blir mer och mer naturale; back to basic, d.v.s. profilerar sig med renare produkter, ekologiska, rättvisemärkta, få e-nummer o.s.v. Blogträningsidealen tenderar att bli demsamma. Det är löpning, funktionell träning och mer fokus på mentalt välbehag än på yta och utseende. Samtidigt äts det bars med andra handen och dricks syntetiska sportdrycker som har trillat ned i brevinkastet. Hmm. Det är naturligtvis ingen dödssynd att göra det och jag kan förstå att man får lite ego-boost när företag kontaktar för dessa syften. Viktighetskontot ökar. Men hur blir det med trovärdigheten?

Det är inte så svårt att förstå vilka produkter som är i omlopp när de poppar upp lite här och var på bloggarna. Jag tycker inte det är fel heller men på något sätt naggas blogtrovärdigheten i min kant när omdömena ofta är positiva om produkterna. Det är kanske i och för sig inte traditionell reklam som ges på bloggarna utan mer en tanke att lyfta fram en produkt från företagens sida, att sätta just deras bar i limelight. Men ändå, en viss dissonans blir det.

Jag förstår att företag väljer sina blogg-pr-kanaler utifrån hur många läsare bloggen har trots att det kanske inte är det smartaste sättet alltid. Det är dock det enklaste sättet. Många läsare innebär stort genomslag. Jag själv har en liten läskrets som är riktad för de som går på mina pass samt vänner som läser bloggen. Jag gör inte heller något för att läskretsen ska öka och mina inlägg pulserar, från tystnad till 5 om dagen ibland. Min blog är verkligen en liten vattenmolekyl i internethavet- och det trivs den och jag med.

Jag har trots detta fått några förfrågningar om produkttest men jag har tackat nej till dem. Jag har inte gillat produkterna.

Jag får även mail från företag som släpper press-releaser, produktnyheter och applikationer som ska boosta antalet läsare till bloggen. Eftersom jag värnar om integriteten på bloggen så har det blivit nekande svar även där. På min blog har jag min e-mail i fall man vill komma kontakt med mig i form av gästklasser, musiktips, allmänna frågor som inte lämpar sig att läsa för andra eller utbildningar jag håller i. När man däremot tar adressen och börjar skicka reklam är det för mig samma sak som spam. Not so nice tycker jag. Det är helt ok att fråga om jag vill vara med på ett nyhetsbrev men jag själv vill avgöra vad jag tackar ja och nej till. Detta blev något slags inlägg om blogintegritet. Hur resonerar ni?

ps. Jag kan rekommendera att läsa lite på Sara´s blog träningsglädje om ämnet sociala medier. Här och här- good stuff!