Ditt problem är mitt problem

Jag har precis sett ett inslag från imorse med hälsocoachen/PT:n Shirin Rågby Djavid. Innan jag går in närmre in på mitt inlägg så råder jag dig att sluta läsa här och se inslaget.

Har du sett det ännu? Vad tyckte du? 

Samtidigt som jag tycker Shirin har vettiga åsikter och verkar vara en sympatisk person slår det mig  att vi i träningsbranschen är stöpta i samma form. Vi är ganska dåliga är på marknadsföra träning, speciellt för oinvigda. Det är lätt att sälja träning för någon som redan är frälst men när det kommer till de som inte har provat att knyta sin träning till ett gym så blir argumenten ganska lama och nästan lite anklagande. Men det är är inte de som inte tränar det är fel på, det är branschen. Gymbranschen är nämligen väldigt dålig på att se till människors behov. Dessutom styr vi dem in i den s.k. januarifällan år efter år. Vad menar jag med det?

Jo, i januari upplever Träningssverige en boom utan dess like, högtrycket är ett faktum. Efter någon månad mattas aktivitetetn ut. Varför då? Inom branschen står man och viftar lite lojt med pekpinnar och anklagar januarifolket på gymmen för att sakna karaktär när återbesöken sinar i mars/april då våren nalkas. Men vems är felet och framförallt, hur åtgärdar man problemet?

Först och främst, kan vi klandra svenska folket för att sukta efter lökväxter i blom, svultna på solljus och varmare temperaturer när istid 2.0 har lättat efter månader av kyla och mörker? Är det svenska folket som det är fel på som inte längre känner att inomhusträning längre lockar?  Eller är det kanske branschen som istället lider en stor brist på flexibilitet och kreativit när svenskarna säkert vill fortsätta men istället utomhus när solen äntligen kommit fram? Var finns vi då?

För det andra, hur ser branschens del ut i januarifällan? Kan det vara så att gymbranschen kanske t.o.m. bidrar till en maxad start genom pumpa ut PR just i januari och bombardera oss med sälj denna månad? Om samma offensiv hade kommit i mars- hade det sett annorlunda ut då? Är det bara det "nya årets fel" att det blir som det blir? Jag vill nog hävda att misslyckandet faktiskt ligger hos branschen, inte hos de medelmmar som tappar gnistan för täta återbesök.
Istället för att gymbranschen frångår ett beteende som lurar in folket i fällan befästs problemet allt hårdare år efter år med allt mer koncentrerad marknadsföring i januari eller augusti. Som tack får de medlemmarna som startade året fint träningsmässigt något fördummande höra att karaktären brister och att de offer för en typisk sterotyp. Fick "avhopparna" rätt hjälp då kan man fråga?

Som en kommentar till filmklippet tycker Shririn säger vissa bra saker. Men det är  trots allt svårt att bortse från många för enkelt vedertagna klyschor som sväljs med hull och hå av branschen i stort. Visst handlar det om att bryta vanor för de som bör börja träna. Men det handlar lika mycket om att få branschen att tänka nytt och fånga upp de som inte håller i längden. Ansvar bitte!

Angående quickfix så kan man nästan säga att personer som att inte tränar alls som börjar träna lite genomgår en enorm skillnad. I dessa fall sker faktiskt lite av ett quickfix men fixet sker på insidan- i kärlen, skelettet och hjärtat. Det syns på kanske inte initialt på magen men kroppens insida höjer sin standard snabbt. Hävdar man att man jobbar i hälsobranschen bör man också lyfta fram hälsovärdet framför ytan. Jag tycker man ska poäntera hälsans roll och inte bara ska fokusera utseendet. Det finns dessutom också ganska snabba utseendevägar som quickfix men i regel kostar de mycket pengar i form av PT-timmar. Men det går.
Jag förstår att vissa människor ryggar tillbaka när de jämnt får höra att det tar det måsta ta tid att komma i form- det är inte den bästa marknadsföringen. Det viktiga är vilken väg man väljer att gå och ingen väg är fel eller rätt.

En sista kommentar till inslaget vill jag ge när det senare i programmet pratas om kost och om "mindre gräddiga såser". Det finns idag massvis med olika typer av dieter och det tycker jag man inte ska blunda för. Dieter är som religion, många har en gud men hans eller hennes ansikte ser olika ut. Det finns dieter som  nästan bygger på feta såser och då ska man inte generalisera över att det är fel. Kostråd revideras hela tiden och trenden är inte ett ökat  kolhydratintag än de 60% som SLV idag rekommenderar. 

Kost är individanpassat och väljer en person att äta mer fett och mindre kolhydrater så tycker jag man ska acceptera det. En s.k. "ren tallrik" kanske är det rätta för Shirin men samtidigt måste man måste nog inse att de generella kostrådens tid är förbi. 

Tillbaka till sak. Träningsbranschen säljer världens bästa produkt. Hade en enda av världens mediciner gett samma effekt som motion hade du fått ta emot ett pris av hans majestät konungen i Stockholm i december. Tänk en bipacksedel som löd: Ta detta piller och du mår fysiskt bättre, ökar ditt välbefinnande,  sover bättre, får ett bättre sexliv, lever längre och håller dig ung ännu senare i livet.
Det är nästan för bra att vara sant och borde vara världen enklaste produkt att sälja.

Det finns bara en liten hållhake. Det kräver jobb- just det- själva ansträngandet. Jobbet måste göras. Du måste liksom träna. Glömmer man berätta det så har man glömt en klart essentiell del.  Haken är nästan som en liten folkhälsoskadad liten ond fe i en saga kom på den där detaljen. Det är hälsobegreppets cliffhanger. Oavsett hur kul du och jag tycker att det är att träna, vilka livsvinster man än gör, så finns det bara en person som kan bedriva din träning. Du. 

Produkten träning starkt kopplad till psykologi. En outhärdligt uttjatad klyscha som nämns i inslaget ovan och som träningsbranschen köpt rakt av är att "människan är lat/slö av sin natur". Vem kom på denna generalisering? Och hur smart marknadsföring är det att kalla dem som behöver träna mer eller rent av börja för latmaskar? 

Nej, för att återgå till psykologin, produkten träning säljer sig själv men först efter nyttjande. Det är så det funkar. Din upplevelse om ett träningspass är kopplat till känslor och dina känslor är just dina. Det är med andra ord bättre att låta träningen själv marknadsföra sin upplevelse för dig. Träna först. Upplev något roligt. Eller plågsamt. Reflektera. Känn efter med alla sinnen. Mår jag bättre? Eller sämre? Vad kom Du fram till?

Ungefär hälften av allt nytt umgänge jag träffar reagerar, speciellt i festsammanhang; "-Aha, du är spinninginstruktör, kul". Men den andra hälften gör anti-spinning-christ-korstecknet mot mitt ansikte och går in i ett försvarstal innan jag har hunnit sätta punkt för meningen. De oinvigda vill liksom direkt locka fram mina säljaargument för spinning så de kan punktera dem och kalla mig för träningsfanatiker.
Jag är liksom redan köpt av träningsdjävulen så det är liksom svårt att påverka mig åt något annat håll. Och min intention är inte att tvinga på någon träning de själva inte vill lägga tid på.
Jag vet hur gott ett pass gör för mig. Hur jag kan bota tristess. Rensa huvudet från negativa tankar. Hur det kan förlösa kreativa tankar. Och allt det där andra jag skrev om tabletten innan.

Jag säger alltid samma sak till antifolket. Följ med på ett pass och bilda dig din egen uppfattning. Alla gillar inte spinning, det har jag full förståelse för, man alla gillar att bemästra ett hinder, om det så är en tenta, en arbetsintervju eller ett träningspass.  

Det fina med träningens psykologiska dubbelnatur ligger att ju högre obekvämströskel du måste över  desto bättre känns det efteråt. Ingen springer ett marathon för att uppleva en nu-känsla av välbehag under loppet. Ingen gör en ironman för att kroppen mår tiptip efter 15 mil på cykeln när man har 3 mil kvar och en mara framför sig. Man gör det för en sak. Känslan efteråt. Där ligger belöningen. Det måste inte vara en ironman som ska göras, det kan räcka med 20 min styrketräning. Eller en promenad. Kroppen är både komplex och primitiv. Komplicerat uppbyggd men enkelt driven. En kropp i rörelse frigör kemikalier som gör att vi mår bra. En kropp är skapt för rörelse.

Jag tror således inte att människan är lat av naturen men däremot väldigt rädd för att göra bort sig, speciellt vi blyga svenskar. Där vilar ett tungt ansvar för oss som verkar i branschen, att skapa en trygg grund att stå på. En person som inte känner sig hemma eller trygg i träningsmiljö har ingen lust att bli publik clown i en värld där deras fördomar besannas ibland och är felaktiga ibland. Det har jag den största vördnaden och respekten för. Men det är inte för personen är lat som han/hon drar sig för att träna. Det är rädsla.

Jag ska ta ett exempel.  Mig själv. Jag är lite rädd för yoga. Eller jag är egentligen inte rädd för just själva yogan utan snarare för min egen uppenbarelse i yogasalen. I vanliga fall när jag besöker ett gym  är jag en ganska självsäker spinninginstruktör med några års av erfarenhet i ryggen. Jag kan köra en klass med en minuts varsel och komma undan med det utan att gå en nervositetsdöd till mötes. Men när det kommer till yoga är jag rädd. Jag känner mig inte hemma där. Inte ännu. Jag känner mig uttittad, i synnerhet i min roll som instruktör när det ligger en förväntan i att jag borde kunna bättre. Jag känner mig framförallt dålig på det jag gör. Min inre bild av en majestätisk solhälsning får salsspeglen att krakelera när jag möts av en spegelbild av vandrande pinne med reumatiska besvär men  inramat med med mitt ansikte . It aint pretty.

Samtidigt känns det aldrig så bra, så förlösande och så fantastiskt som när ett yogapass är slut för min egen del. En av delarna är fysisk lycka i form av endorfiner men för mig är största delen lycka att övervinna en rädsla. 

Lyckligtvis måste man inte alltid övervinna rädslor för att få träningens goda bieffekter men det kryddar faktiskt upplevelsen ännu mer. Det är med andra ord bättre att marknadsföra träning för det som det är- en resa mot ett mål. Men också en målgång du upplever efter nästan varenda träningspass du genomför. Träning får vara tråkig och göra lite ont både i knoppen och kroppen. Belöningen får du oftast ändå. Du mår bra. Efteråt.

Men som sagt, träning ska upplevas, inte recenseras av någon annan. Ju ondare du har haft under ett pass desto bättre mår du mentalt efteråt. Ju jävligare träning desto mer smakar livet.