Singel i stan

Årstider i konflikt. Ena foten av löpsteget i vintern och andra i våren. Ömsom gårdag av kyla, ömsom morgondag med fågelkvitter.

Gårdagens löprunda var min första utan broddar och utan en pulserande kondensgloria runt huvudet. Löpbandet har fått rulla ett tag och jag har nästan glömt hur ett utomhusandetag i 12 km/h känns. Varm koldioxid ut. Kallt fuktigt syre in. Befriande. Och detta tillsammans med ett hjärtslag innanför västen som slog sådär precis lagom hårt. Inga krav på fart. En liten smak av våren på tungan, ett kort vinternärminne, hopp om ljus och värme i det undermedvetna, och vips, så har man botat tristess och blöt vardag. Självmedicinerat sig utan att ens vara sjuk. Min windstopperrustning från Gore klöv vinden mitt itu och Junips lite vemodiga men smått underbara skiva var soundtracket in motion. Stegen kändes fria.  Kärleken till löpningen hamnade på förälskelsestadiet igen. Wow.  

Hela Göteborg befinner sig i skrivande stund under ett lager av grus. Ett enormt singeltäcke har kommit upp ur snön och i vissa ögonblick lurar hörseln verkligheten till fantasi. Öronen hänförs av ljudet, tror sig springa på lantställets grusvägar en varm sommardag. Men ögonblick är just ögonblick, det varar inte länge. Snabbt blir man påmind av en nästan blåvit svårt kämpande sol motarbetad av en ettrig stark polarvind. Det är inte vinter. Det är inte vår. Det är lika delar av båda. Lika som läggs ihop till ingenting.

Konfliktstilleben

Det är ett ganska bra tag kvar till sköna brisar och måsskrik. Men vetskapen av hägringen gör löpningen lättare och pushigare i steget. För dryga 6 månader sedan sprang jag samma slinga som fartkontroll och höll 3,30 tempo på 3,6 km. Igår gick det 2 minuter långsammare. Formen kändes avlägsen. Långt borta. Precis som sommaren. Drömmar om nya mål, nya farter och tider. Drömmar som blev till  snabb och kall verklighet. Den bistra verkligheten.

Det är dags att börja löpträna mer strukturerat igen. Äntligen.

Vinterns grepp har verkligen satt naturen på prov med en jordskorpa isolerad under snö i månader. Nu smälter allt undan, vatten rinner och porlar från alla håll och kanter. Blödande vattensjuka sluttningar korsar cykelbanor och små miniatyrfjäll av is och missfärgad snö har gjort trottoarer till flodbäddar. Vackert på ett sätt. Fult på ett annat.  Iskalla pölar ligger som långa bruna pärlband och flyter ihop och till dammar som brister och blir sjöar. Vatten, helt utan hänsyn till torra löpsteg eller promenader. Slush av is och grusgegga, kilometer efter kilometer.

Trots en flackande blick efter naken asfalt som i ett parti skeppsbrott i vuxen ålder blev det som att leta efter en nål i en höstack. De enda som inte verkade bry sig om infrastruktur i vädernuet var hundar i koppel som klafsade rakt genom väder och snösörja, gladare än aldrig förr. Dåliga dagar borde man tänka mer som en hund. Vifta på svansen och vara hög på att bara få vara utomhus. Feeling bad? Think like a dog.

Förra helgen pumpade en konstant housebas i magen och rosa nikescenljus upphackat med korta snabba energiska människomöten. Storstadspuls. Puls utifrån, in i bröstet. Det kändes fantastiskt och kul då. Bekräftelsebehov från en okänd publik. Igår kom pulsen inifrån. Inifrån och ut. I ensamhet. Bekräftelsebehov.  Från Naturen. Snudd på vördnad för hela planeten. Något helt annat. 

Det är kontrasterna som gör det. Livet alltså.