Ny blogadress!

Jag flyttar! Jag bloggar numera här! Häng med till min nya adress: www.gardmark.se

Golvad

Häromkvällen kände jag mig lite småkrasslig, något kröp i kroppen. Antingen så skulle jag kunna sova ut en begynnande infektion eller så skulle den eskalera. Det blev det senare. Igår hade jag en febertopp jag aldrig upplevt i vuxen ålder och mådde fruktansvärt dåligt. Idag har jag tillbringat hela dagen under en filt i soffan. Men inget ont som inte har något gott med sig. Idag började nämligen skidvm i Holmenkollen och det är galet vad skidsporten är stor i Norge. Skidåkarna själva rankar tävlingarna högre än OS publikmässigt sett och norrmännen har tältat i flera dagar i spåren för att få en bra plats.  Det är också fantastiskt att få uppleva ett vm när Sverige har så många duktiga åkare. Heja heja.

Ljus

Svältfödd på sol, färg och värme gick jag förbi Bukowskis skyltförnster på avenyn häromdagen. Just nu pågår inlämning för vårauktionerna och i fönstret stod denna fantastiska olja som lös upp hela avenyn. Målaren heter Inge Schiöler ingick i kollektivet Göteborgkolristerna som finns väl representerade på Göteborgs Konstmuseeum. Så lider ni av vinterdepression kan jag rekommendera er ett besök för uppiggning:)

On track

Igår sparkade vårterminen igång på allvar och det märks att medlemmarna har törstat efter träning i sin vardag. Det var fulla hus och träningsglädje i kvadrat som sig bör. I lördags hölls dessutom vårens kickoff för personalen och nu under Elixia-flagg. Elixias VD var på plats och berättade om historien bakom Elixa och kommande visioner för den svenska markanden. Det kommer bli ett spännande år.

Numera är Sisjön ommålat i lite nya färger och inramat i Elixia-grönt. Gruppträningsschemat är kryddat med några nyheter som Dirty Dancing, TRX och Fit for Skiing. Som medlem på Sisjön måste jag med viss part i målet ändå säga att utbudet för träning är fantastiskt med allt från kettlebell, hotyoga och powerpace till bodybalance i varm studiomiljö. 

Gårdagen innebar också att Anettes och mitt periodiseringsupplägg drog igång. Det är första gången vi kör upplägget utanför Landala och det landade väl- bra cyklat allihopa! Är man fan av spinning så erbjuder Sisjön även 2-timmarspass i samarbete med Triathlon Väst under våren ledda av den här mannen. Vän av variation så är detta ett ypperligt tillfälle för er som vill ha lite distanspass under våren( det går dessutom att köra klassen före om man vill ha hela 180 min!). 

Linda premiärkörde TRX i grupp och en fulltecknad start bäddar för succé i vår. Grattis Linda!

Även Monika och Christine drog igång vårteminen på MyrbergBjörn med fullt ös. Så.. nu är träningståget 2011 i rullning och tuffar på under våren.

Microresumé 2010

2010 är över och nu stundar ett nytt år, 2011. Året som gick innehöll lite av varje och sett med träningsbloggögon hände det en del i mitt eget liv. Mina personliga idrottsliga målsättningar som jag satte i början av året infriades knappt alls vilket borde ses som ett misslyckande. Men med facit i hand så är jag ganska nöjd till trots eftersom resan mot målen istället gav mig erfarenheter som jag tar med mig in i 2011. En av dessa var t.ex. att en 34-årig skadad kropp läker långsammare än en 20-årig, ett faktum som jag inte var helt bekväm att förlika mig med.
En överansträngd vrist efter Göteborgsvarvet resulterade i en fot som krånglade månader efteråt och ledde till ett inställt Stockholm Marathon. 

Triathlon är en fantastisk sport, när man är skadad i en gren får man tillfälle att bli bättre i en annan. Den skadade foten ledde till ett mer frekvent simmande och jag fick efter nästan 15 års uppehåll tillbaka kärleken till klordoft och skvalp i öronen. Några av de bästa minnena är tillsammans med min träningskompis Robert då vi bröt vattenytan i en absolut tyst och sagovacker Delsjö kl 06 några sommardagar i juni/juli. Simningen var meditativ, tyngdlös och snudd på någon slags religiös träningsuppenbarelse.
Triathlonresultaten hade både ups and downs med höjdpunkter som att ta sig i mål på sprinten på under 19 min på 5 km. Lusten att tävla väcktes igen och nu är målen satta för 2011. 

Den stora förändringen på spinningfronten var att efter nästan 8 år på Landala ta beslutet att lämna mångåriga kollegor och medlemmar för att söka sig till en ny arbetsplats. Det tog många månader att fatta beslutet och flera personliga överläggningar med vänner och kollegor. Nu i efterhand är många av Landala-instruktörerna( som denna och denna) spridda i stan men tack vare facebook och bloggar kan man fortsätta följa personer som alla har en del i mina personliga utveckling.

Jag hamnade  som bekant på Gymnasium som ganska snart blev Elixia och kunde inte ha välkomnats på ett bättre sätt. Det är få förunnat att lämna en varm arbetsplats och hamna på en annan med samma anda. Elixia har en fantastisk atmosfär och och en hel rad duktiga instruktörer som inspirerar. Medlemmarna är grädde på moset.

Personligen innebar 2010 också att få presentera på lite olika konvent och hålla utbildningar för blivande instruktörer. 2010 blev lite av ett genombrottsår för mig sett ur presentationsögon. Detta var heller inte en slump utan ett resultat av att få jobba med en fantastisk person som alltid stöttar och coachar till bra beslut med eftertanke i svåra lägen. Vem? Jo, fantastiska Monika. Denna nyblivna 4.0-are omges ofta av superlativ och jag kan inte annat än sålla mig till skaran, främst för hennes lyhörda och ödmjuka reflektioner och stöd när de behövs som bäst. Jag fick fria tyglar att göra en workshop i Incycles namn som blev fullsatt och en trevlig tillställning tillsammans med Mattias.  Mina två teammates Linda och Jessica är också två fina supporters som alltid har kloka idéer och bra förslag.
2010 innebar också att få träffa några bloggare(Sara och Therese) i riktiga livet och även detta trevliga upplevelser. Det är inte alltid en blog ger en helt rättvis bild av en person, ett möte i verkligheten ger en ytterligare dimension och en själ till personen.

En händelse som stack ut under 2010  och som jag jag tycker bör lyftas fram en gång till är det duktiga gänget bakom Rosa Bandet som slog rekord. De drog ihop smått otroliga 201.001 SEK för livsviktig bröstcancerforskning helt idellt. Av dessa drog Sara Träningsglädje in 32.146 SEK- wow säger jag! Hade jag haft möjlighet att lägga en röst för årets händelse/eldsjälar i nomineringssammanhang hade jag lagt min röst där.

Nu  är det 2011! God fortsättning!

God Jul!

.. från ett fruset blekinge!

Taken by tree

I Göteborg sjunger träden. Inget konstigt med det. 

Cliffhanger

Apple är experter på att lansera nyheter med stil och spänning. Just nu hänger världens cliffhanger i luften. Det ryktas om att the Beatles ska släppa sin katalog på iTunes eller att iTunes ska börja med strömmad musik. Personligen tror jag mer på den första nyheten annars kan svenska spotify ligga pyrt till. Det är inte en dag för tidigt Beatles! Snart vet vi i alla fall svaret.

Konspirationsvetarna tror klockorna symboliserar the Beatles HELP-omslag. 

En ytterligare nyhet är att man kan kvala på Göteborgsvarvet redan den 31 december i år på Sylvesterloppet. Det är ett 10 km lopp i centrala Göteborg som går flackt, bra läge att leverera en fin tid med andra ord.

SuperHappySocks

Förra året tog svenska företaget Happy Socks modevärlden med storm, inte minst jag själv föll som en fura för rutiga, prickiga och randiga strumpor i allehanda färger. Nu verkar denna trend också smyga sig in i träningsbranschen, Zensah´s sleeves sprids som en löp(!)eld bland träningsbloggarna. Jag har några olika uppsättningar med färger och bär dem både på och efter passen. Jag gillar verkligen dem massor och vaderna mår prima. För mer info- kontakta SportWell.

Ett urval från diverse träningsbloggar. Zensah på allas läppar- eller vader. Bilder beskurna och lånade från Sara, Myggan och Therese.

Återhämtningskit: Happy Socks + Zensah Sleeves = StrumpoMania. Ett par prickiga Björn Borg på det och testbilden på SVT framstår som meditation:)

Med hjärtat i halsgropen

Det är med viss tvekan jag har valt att posta detta inlägget. Jag vill egentligen hålla mig till bloggens tema som är träning. I viss mån vill jag också distansiera mig från att bli för personlig i mina inlägg. Nu har jag dock ändå valt att trycka på publiceraknappen eftersom jag hoppas det kanske kan göra någon nytta.

I måndags kväll skulle jag lämna Sisjön efter min klass. När jag kom ut låg det dimma och mörker som en tjock vägg utanför gymmet. Vädret hade liksom förvandlats från en vacker och klar höstdag till någon slag midnattstimma, ett ordentligt omslag under min tid inne i spinningsalen. Jag småsprang mot bussen som skulle gå kl 21.01 men mest för att det var kyligt, inte för jag var sen.

När jag har 200 meter kvar till hållplatsen ser jag en fyrkantig profil närma sig mot busskuren.  Fyrkanten är bussen som bromsar in vid hållplatsen för att sedan försvinna bort i dimman igen. Trots mitt stressade tempo och frekventa tittande på klockan som då visar 20.58 kan jag bara konstatera bussen jag tänkt åka med försvinner in i horisonten in i den dåliga sikten. När bussen är bortom synhåll är klockan 20.59.

Det känns lite ironiskt. När jag lämnade centrala Göteborg för att åka ut till gymmet var bussen 8 min sen.  Nu åkte den istället 2-3 minuter för tidigt enligt tabell. Hur ska man bära sig åt egentligen? tänker jag. Några svordomar passerar i huvudet när jag inser att jag har 30 minuters väntan framför mig.

Längre ner på vägen ligger nästa hållplats. Den ligger i rätt riktning men längre bort från gymmet. Där går ytterligare en busslinje så jag börjar traska ditåt för att få fler resalternativ hem . Kanske kan jag ta mig hem snabbare än de dryga 30 min det skulle ta innan nästa buss skulle dyka upp, tänker jag. 

Väl framme på plats ser jag att den alternativa rutten går först om 20 minuter. I min väntan ringer jag någon kompis för att få minuterna att gå snabbare.
En scooter med 2 passagerare passerar, kör förbi några tiotals meter, bromsar in, vänder och kör upp mot busskuren. Det ser först ut som de tittar på tidtabellen men sen kör de mot mig, precis i samma riktning som jag står, en bit utanför kuren. Jag står någon meter bortom tabellskylten utanför kuren. Jag kanske liknar någon kompis till dem, tänker jag.  Jag upplever på något sätt ändå att de synar mig när jag står där mitt i  mopedens strålkastarkägla. Men, de inser jag är någon annan än de trott och kör iväg. Det är tankarna som sammanfattar läget för mig just då.

Några minuter passerar och en man, något äldre än jag själv i sällskap med en kvinna, dyker upp. Hon säger hejdå till honom, kramar om honom och försvinner iväg. Han ställer sig en bit ifrån mig och står och väntar i tystnad, precis som jag gör. Förutom min och min bussgrannes närvaro är det alldeles folktomt i området.  Det är mörkt och några 100 meter till civilisation. Några fönsterljus från hyreshusen längre bort bryter mörkret men dimman mättar av ljuset till sudd och blurrig sikt.

På avstånd hörs scooterns ljud försvagas, på väg bort, men sen ökar ljudet i styrka igen. Det kommer närmare och efter ett litet tag syns strålkastarljuset som en liten prick på håll. Jag ser sedan att det är flera prickar, flera ljus. 1 scooter har blivit 5 eller 6 stycken. Det är svårt att bedöma på håll och de kör   lekfullt och ostrukturerat som ett fiskstim nedför vägen. 

När de närmar ser jag att någon har ljuset avstängt trots att det är tät dimma. Det verkar farligt och dumt med tanke på sikten, tänker jag. En mötande bil skulle kunna bli en olycka.
Det sitter 2 man på varje moped, de är ca. 10-12 man sammanlagt. Kursen styrs mot busskurens håll,   där jag och mannen befinner mig. Några mopederna byter  körfält, kör vänstertrafik. Vissa ligger i bredd och ett par gasar på och lägger sig på topp. Mannen i kuren har närmat sig mig utan att jag märkt det, 7-8 meter har krympt till 2-3 meter. 

- Jag vet vilka de där är. De kommer försöka att råna oss, säger han med en lätt brytning. Jag tittar på honom och undrar frågande om jag har hört rätt. 

- Är du säker? säger jag samtidigt som adrenalinet börjar pumpa igång. En hissnande känsla sprider sig genom kroppen, sådär som när man tittar ut från ett högt hustak. Det finns verkligen ingen annan person i närheten.

- De var två killar på scooter här innan du kom men de åkte igen, säger jag. 

- De rekade läget och såg att du var ensam. De gör så, säger han. Sen säger han inte mer. Han ser sammanbiten och  allvarlig ut. Han har ett ganska hårt utseende och sinnestämningen gör det inte mindre hårt. Han verkar vara koncentrerad och hans blick släpper inte mopederna ur sikte  trots att vi samtalar. Det är ingen tvekan om att han menar vad han säger. Jag försöker spola tillbaka hans ord i min hjärna  samtidigt som jag hoppas att han sa något annat. Men det går inte. Han sa vad han sa.

Vi ställer oss tätare, nästan som vi kände varandra och har till sist bara 1 meter mellan oss. Jag håller hårt i remmen på väskan. Jag blev väskryckt i Neapel under en tågluff för flera år sedan, just från en scooter, men lyckades behålla väskan med ett hårt grepp. Jag upplever nästan att jag står på det där övergångsstället i Neapel igen och tänker att jag att jag kan svinga väskan som en slunga om de kommer nära.  

De måste kollat när bussen skulle gå och sett att  jag hade minst 15 väntan i ensamhet? tänker jag. Måtte de inte ha kniv på sig, jag avskyr knivar, speciellt på film. För några sekunder sedan tänkte jag ge dem rådet om de skulle stanna att i all välmening slå på ljuset på mopederna så de inte blev påkörda av bilar. Nu är min väska ett tänkt vapen.  

Mopederna har nu bara ett trettiotal meter kvar fram till oss. De har visuell kontakt med mig i dimman och kanske ser de då att jag inte längre är ensam. Visiren är nedfällda vilket borde göra deras sikt sämre än min. De säger inget till varandra, det är bara en mur av 2-taktsljud som närmar sig. Jag kan inte bedöma deras ålder men något säger mig ändå att de är ganska unga. I ett normaltillstånd skulle jag inte ens vända mig om av detta ljud, det är brus som hör stadsmiljön till. Nu är öronen spetsade och det känns som jag är med i en rekonstruktion i ett inslag av Efterlyst. 

Mopeden som ligger först kör mot oss i en hastighet som inte stämmer med normalt trafikvett. När de förmodligen  verkligen verkar registrera vi faktiskt är 2 personer istället märks en tvekan i körstilen och de ändrar de kurs. De svänger förbi bara några få meter framför oss och gasar på. Svängen blir som ett långt S. De andra följer efter och passerar förbi. De kör några 100 meter nedför gatan. De stannar upp, mitt i vägen och i ett ganska skymt vägparti där bilar normalt bränner på ganska bra. Det är ingen bra vald plats för en konversation. Skulle det komma en bil i fart så är kommer det ligga 10 stackare i diket eller på motorhuven. De ser ut att prata men konversationen är snabb och över med några få för oss ovetande ord och nickar.

- De går i samma skola som min dotter, säger mannen. De rånar och misshandlar folk. De bär vapen och tar droger trots de bara är tonåringar. De har lov nu och har inget att göra. Om de kommer tillbaka så spring åt samma håll som jag, säger han. Han tittar över axeln mot en liten stig in bredvid kuren, in i ett buskage. Jag har aldrig varit i denna busskuren tidigare, kan inte området och vet inte vart stigen leder. Jag ser bara en stig in i ett mörker in i ingenstans. Situationen är bisarr och påtagligt obehaglig. Tankarna rusar i kapp. Hur hamnade jag här? Min väska är en slunga, inte en väska. Jävla västtrafik som inte kan hålla tiderna. Var är bussen- den är ju sen nu när den skulle vara välkommen som tidig. 

Mopederna rullar sakta över på cykelbanan mitt emot och stannar. De verkar överlägga om situationen.  De kör sen runt ett parkeringshus på andra sidan vägen och till sist in i det. De stannar på markplan och det planet är helt öppet för insyn. Parkeringshuset ligger precis mitt emot busskuren, vägen skär av deras sida från vår som en vallgrav. Parkeringshuset ser ut som ett fort i svart betong i dimman på andra sidan. Någon i gänget tar av sig hjälmen och de tittar mot vårt håll. De verkar skratta, gruffas och hälsar på varandra. De plockar upp något från marken. Sten? Eller tappade det något? Ovissheten är total och tankarna skenar. En av killarna närmar sig. Han har hjälmen är på, visiret nere. Han lämnar pakeringshuset och spanar över vägen men vänder tillbaka, 30-40 meter från oss. Situationen växer i obehag i takt med att tiden går.  De verkar ha skoj, vi har det inte.

Ska jag och mannen gå mot nästa busshållplats? tänker jag. Bussen ska ju egentligen vara här vilken sekund närsomhelst, ett dumt alternativ med andra ord. Vi har ju i och för sig ett försprång på 50 meter om de väljer att ta upp jakten till fots. Faktumet att röra på sig visar å andra sidan på något slags underläge, flykt, det är kanske det de väntar på? Vilka sjukt primitiva tankar jag tänker, reflekterar jag tyst för mig själv. Det känns som jag står öga mot öga med en ung vargflock utan någon riktig ledare. Utgången kan bli hur som helst och alla alternativ känns mindre bra.
En bil dyker upp och passerar mellan vår väg men den försvinner snabbt bort. Det lugnar dock nerverna, folk i närheten är vår fördel. Det kan komma fler snart igen.

Efter några minuter tar alla på sina hjälmar igen. Jag har svårt att återge om det går 2 eller 10 minuter. Vad händer nu? tänker jag. Ska de slå till eller ska de dra? De startar mopedrna och kör ur pakeringshuset. De styr ut mot andra hållet, från oss. Sen försvinner de. Bort. Äntligen. Jag vågar knappt andas ut. Vi står kvar, på helspänn, med hjärtat i halsgropen.

Mannen bredvid mig säger att vi hade tur att vi var 2 personer på plats. Det är vår räddning menar han och låter bergsäker på rösten. Kanske har hans kantiga och manliga utseende också hjälp oss ur situationen. Han är ingen jag skulle ge mig på om jag hade haft läggningen att råna eller slåss. Han ser ganska farlig ut i den dunkla busskuren. Han verkar dock inte ha avfärdat situationen helt, jag får ingen riktig ögonkontakt med honom.
Bussen är sen, den borde ha varit här och jag borde sitta på den. Jag kan inte uppfatta hur sen den är.  Hjärnan kan inte registrera som den ska, blicken är bara bort mot horisonten där mopederna försvann. Jag försöker tänka om jag kunde se hur någon av dem så ut men minnet är blankt.  Jag kan heller inte släppa tanken på att vara arg och känna mig besviken på mig själv. Adrenalinet sinar, tankarna klarnar.  Jag är 34 år och borde väl inte skrämmas upp av småkillar på mopeder? Tänk logiskt. Jag måste överreagerat. Väl? 

Jag småpratar lite med mannen och han varnar mig för att röra mig sent på egen hand här. Situationen  börjar sakta avdramatiseras när vi pratar och det känns som de stuckit utan med avsikt att komma tillbaka. Jag tackar mannen för han var där och till sist kommer bussen. Han ska vänta på den andra busslinjen och jag frågar om han då ändå inte för säkerhetsskull ska ta samma och byta vid Frölunda Torg. Han avböjer dock och jag går på bussen. Hans buss bör komma bara en minut efter min. Vi skiljs åt. Jag sätter mig på bussen och försöker sortera tankarna. Sen ringer jag min bror.

Hurvida det var skarpt läge eller inte vet jag inte. Mannen i busskuren var helt säker på sin sak. Hans ord blev lag och jag vill inte veta hur det hade gått om han inte hade dykt upp. Det var en klart olustig situation som jag hoppas ni slipper uppleva. Gå inte ensam i onödan dessa mörka kväller. 

I´m Into Silicone

Silikon är hetare än någonsin, i alla fall på armarna. Här är lite blingbling för triathleter.

Trion:Z är ett armband fyllt med negativa joner som sägs ska främja hälsan, ett  numera ganska vanligt triathlon-attribut. Läs mer här.

Glada minimalistiska klockor från BREO. Även dessa syns på en hel del triathleter. 

En klassiker. 

Psst

Kära läsare..

Jag är inte död. Men. Min dator är det. Jag får därför ta en timeout från bloggen till tekniken kan göra att jag kan blogga igen.

Jag har den senaste tiden...

* Klarat mitt löpmål på sprint i triathlon, under19 min på 5 km. tid 18.57

* Sänkt mig på min fartrunda i Slottskogen i samband med brickpass, 3,6 km med snitt på 3,35 /km

* Placerat mig på 5:e plats på Åhus triathlon i seniorklassen

* Kört några fantastiska klasser på Gymnasium Sisjön

* Fått lära känna både underbara medlemmar och personal på Gymnasium

* Erhållit en plats på midnattsloppet i Göteborg för Team Gymnasium

* Läst några bra böcker

* Lyssnat på radio

Nu väntar en hel helg med massa musik på

Way Out West! Yeah!

Gubbar och gubbar- same but differant

Jag och min träningskompis Robert brukar filosofera en hel del under våra träningspass. Nu är Robert inte i stan och då får man filosofera på egen hand. En gång när Robert och jag var ner inför ett morgonpass såg vi två sköna gubbar längs poolkanten på Valhalla. Vi skojade lite om det, där är vi om 30 år. De var i ganska god form och simmade riktigt bra. Coola gubbar var det.

Idag börjar masters-VM i Göteborg. Min tanke var egentligen att kvala in men jag fick aldrig till någon tävling. Det blev istället triathlon för hela slanten. I samband med VM är Valhalla nu stängt för allmänheten och har i veckan också begränsats till att omklädning, dusch och bastu har begränsats till ett mindre omklädningsrum. Resultat: Hög gubbdensitet.

Badgubbarna är säkert fina trevliga typer egentligen men än dock katastrofala hälsobomber. Det harklas. Det flashas med stora pompösa magar. Det duschas i 10 minuter trots att kön ringlar lång. Det är okynnesfetma byggd på representationskonton. Det är hår i duschsilar. Det skrevas hitan och ditan. Det är så naket att hälften vore nog. Det är kort och gott, alla primitiva och sämsta attribut som går att få i samma paket. Det är gubbar.

Jag har bett till gud att det ska komma in en armé med Anna Skippers som tar dem i örat och gör om dem på en avlägsen plats, långt långt från mig. Lite trimning av näshåren, lite vett och naken etikett. Det är ännu inte hörsammat.

Med detta i åtanke kan jag bara konstatera att jag tänker bli en het gubbe. För det är skillnad på gubbar och gubbar. Jag tänkte med detta i samma anda som man gör i AMF-reklamen där man hälsar på sig själv i framtiden. Vem nedan ska du hälsa på?

Hej, jag heter Magnus! Eller..

Hej, Jag heter Magnus. Välj själv,vilken gubbe ska du bli?

Statusrad: Boosta ditt eget varumärke

Jag är en av många som finns på och använder facebook. Facebook har nog nästan blivit den största pusselbiten i det som kallas för sociala medier och detta har många företag börjat inse genomslagskraften av. Ditt personliga varumärke kan stärkas med hjälp av olika attribut, som andra varumärken eller beteenden. Man kan som användare nyttja facebook på olika sätt, oftast och vanligast är användandet som underhållsarbete av sitt kontaktnätverk. Men det går också att använda det markandsföringsmässigt( det ena utesluter inte det andra), inte minst, markandsföra sig sig själv.

Många, kanske rent av alla, bygger upp någon slags signum på facebook. På facebook finns nämligen alla verktyg för att visa sin egen förträfflighet;) Denna företeelse är laddad med en viss hatkärlek, vissa personer följer man med glädje medan andra lockar med motsatsen. Oavsett vad som ger upphov till följetongen så gillar jag företeelsen, att prenumerera på personer, som ibland slår en god bok. Jag är givetvis inte bättre själv eller mindre narcisist än någon annan. I´m people as anyone else.

Hur bygger man upp sitt varumärke då? Jo, det kan handla om att ha de "rätt friends", adda bilder på bästa espressobaren i stan, visa upp upplevelser från en helg i Paris och att skriva rätt saker i statusraden. Just statusraden är som att sätta en rubrik på ditt varumärke , för stunden. Statusraden är alltså en viktig och central bricka i facebookspelet.

Det som skrivs i statusraden hamnar sedan på the wall, som kan ses som någon slags historik av vad som sägs och görs. Statusraden är en så pass viktig komponent att den har gett upphov till micro-bloggen, som t.ex. twitter. Många företag har nu insett värdet i att synas i den viktiga statusraden, nu senast träningsföretagen.

Företagsnamn i statusraden= Big Business!

Den senaste tiden har jag flera vänner som har börjat visa hur de tränar på facebook. Hur då? Jo, de har appar i sina mobiltelefoner, är med på träningsforum eller har någon form av träningsutrustning som har "share on facebook"-funktioner. Man kan alltså överföra sin träning till facebook. När man sedan delat ut sin träning, oftast med ett enkelt knapptryck, dyker träningspasset upp i statusraden på facebook.

Här pratar vi verkligen ett ypperligt tillfälle att boosta sitt varumärke och visa att man lever en aktiv livsstil och tar hand om sin kropp.

Inte nog med detta.. I Sverige, Världens Modernaste Land som Fredrik Lindström så klockrent kallade det i sin programserie, finns det en svennetwist på fenomenet.. Skulle du själv skriva " Idag har jag sprungit 10 km på 4,20 fart. Känns fint. " i statusraden skulle det uppfattas som lite förmer, det uppskattas inte i landet lagom. Nu slipper du det, det är bara att trycka på "share on facebook/twitter-knappen och vips så har tredje person, d.v.s. Nike eller Runkeeper istället berättat om ditt träningspass. Dessutom får företaget synas i din statusrad. WinWin.

Frågan är när gymmen hakar på denna trend? SATS har börjat smyganvända sociala medier och man kan undra när man får se "Magnus checkade in 17.23 på Landala och körde ett 55 min CyclePulse idag". Vad tror ni? Kommer det eller är detta nyhetens behag?

Runkeeper på FB

Funbeat på FB

Nike+ på FB

Förresten.. Glad midsommar på er!

Årets bild!

Min fantastiska löpcoach, kollega och vän, Therese, kan ni läsa mer om på marathon.se. Inspirerande och härlig läsning!

Och kolla in den helt underbara bröllopsbilden av en cykeltokig brudgum och löpglad brud!

Bra träningsord!

Det finns ord som betyder något i ett sammanhang men något helt annat i träningssammanhang. Ofta är det ord som symboliserar en känsla, ett ljud, en intensitet, en teknik eller bara är en liknelse för att enkelt och kortfattat få utövaren att hitta rätt karaktär på tränandet. Istället för att måla upp detta med massa adjektiv så reduceras hela innebörden ned till ett kort ord eller uttryck. Jag gillar ord och roliga uttryck, detta är lite av idrottens bakgård och träningens egen slang. Jag är ganska säker på att det förekommer massa bra uttryck inom alla idrotter som jag är helt ovetandes om. Så.. tipsa mig!

Här är några av mina favoritord som kan användas i träningssammanhang:

Väs- När simningen flyter bra och vattenkänslan är på topp. Även beskrivningen när en simhoppare bryter ytan med ett perfekt nedslag.

Klipp- När löpningen känns energisk och steget känns lätt.

Pump- Tung och stark känsla på cykeln, driv med styrka på tung växel.

Sweetspot- Hög intensitet med pigg känsla i kroppen under mjölksyratröskeln.

Kräkvila. Max intensitet följt av kort vila upprepat till nära dödenupplevelse:)

In i pilen- Mentalt fokus, tävlingsfeeling.

Hausse- Bra form

Baisse- Dålig form

Så.. alla bloggare eller läsare.. lista era favorit-uttryck!

Pass this on!

Boom-Bloom!

Sommaren verkar äntligen vara på g! Gården har exploderat, i blom. Äntligen!

Knäckt och upplåst

Idag har jag besökt Monikas man, osteopat Peter Niemelä, som tittade närmre på min onda fot. Det var första gången jag har konsulterat en osteopat men inte sista:) och i synnerhet inte Peter.

Peter fick först en kort bakgrund till var och när smärtan hade uppstått och sedan var det en noggrann besiktning från tå till topp. Jag fick lägga mig på en brits och sedan började Peter dra i vristerna. Det krävdes en hel del dragande och kraft för att släppa låsningen. Det gjordes med ett ganska bra *knak*.

Jag fick reda på att det finns en hel del att jobba med rörligheten i båda fötterna. Peter kollade även på ryggen och knäckte den( säkert helt fel term men det lät iaf så:)

Det är en ganska bisarr känsla att få ryggen "knäckt", skönt på ett sätt och med en viss fruktan att det ska leda till sista vilan på samma gång. Dock så stämde Peter av så allt var ok under tiden och jag kände verkligen att jag var i trygga händer. Nu på kvällen känns det bra, lite varmt för mer cirkulation men ingen smärta.

Avslutningsvis fick jag några övningar för att öka rörligheten fortsättningsvis. Det känns skönt och tryggt att fått lite konsultation. Mera vila får det bli men jag har hopp att snart vara ute på löpbanorna i Skatås igen.

Så om du läser det här Peter- tack för fin behandling och tipsen. Vi ses i plurret;)

Kejsarens nya kläder

Ni har förmodligen inte missat att SATS numera inte har solarier. Jag solade själv tidigare 1 gång/månad för att undvika bli ett spöke. Detta har jag dock inte gjort det det senaste halvåret. Det har lett till att jag är blek, Nicole Kidman skulle se ut som en mulatt i jämförelse. Göteborgsvarvet bjöd på strålande sol och i all uppladdning med enervit, ipren, tigerbalsam och eeze-spray glömdes solskyddsfaktorn hemma. Detta resulterade i en s.k. bonnabränna. Jag ser ut som en dansk supporter, två rödrosa axlar och vit bringa. Snyggt.. hm.. nej. När ska man få möjlighet att sudda ut denna aningen ofagra bränna?

Först massa nakna fötter.. nu detta.. var ska detta sluta;)

Röd är det nya svarta? Nej, så blir det nog aldrig..

Bigfoot

Säljes på blocket: Bättre beggad vänsterfot. Bra inkörd om något svullen.