Singel i stan

Årstider i konflikt. Ena foten av löpsteget i vintern och andra i våren. Ömsom gårdag av kyla, ömsom morgondag med fågelkvitter.

Gårdagens löprunda var min första utan broddar och utan en pulserande kondensgloria runt huvudet. Löpbandet har fått rulla ett tag och jag har nästan glömt hur ett utomhusandetag i 12 km/h känns. Varm koldioxid ut. Kallt fuktigt syre in. Befriande. Och detta tillsammans med ett hjärtslag innanför västen som slog sådär precis lagom hårt. Inga krav på fart. En liten smak av våren på tungan, ett kort vinternärminne, hopp om ljus och värme i det undermedvetna, och vips, så har man botat tristess och blöt vardag. Självmedicinerat sig utan att ens vara sjuk. Min windstopperrustning från Gore klöv vinden mitt itu och Junips lite vemodiga men smått underbara skiva var soundtracket in motion. Stegen kändes fria.  Kärleken till löpningen hamnade på förälskelsestadiet igen. Wow.  

Hela Göteborg befinner sig i skrivande stund under ett lager av grus. Ett enormt singeltäcke har kommit upp ur snön och i vissa ögonblick lurar hörseln verkligheten till fantasi. Öronen hänförs av ljudet, tror sig springa på lantställets grusvägar en varm sommardag. Men ögonblick är just ögonblick, det varar inte länge. Snabbt blir man påmind av en nästan blåvit svårt kämpande sol motarbetad av en ettrig stark polarvind. Det är inte vinter. Det är inte vår. Det är lika delar av båda. Lika som läggs ihop till ingenting.

Konfliktstilleben

Det är ett ganska bra tag kvar till sköna brisar och måsskrik. Men vetskapen av hägringen gör löpningen lättare och pushigare i steget. För dryga 6 månader sedan sprang jag samma slinga som fartkontroll och höll 3,30 tempo på 3,6 km. Igår gick det 2 minuter långsammare. Formen kändes avlägsen. Långt borta. Precis som sommaren. Drömmar om nya mål, nya farter och tider. Drömmar som blev till  snabb och kall verklighet. Den bistra verkligheten.

Det är dags att börja löpträna mer strukturerat igen. Äntligen.

Vinterns grepp har verkligen satt naturen på prov med en jordskorpa isolerad under snö i månader. Nu smälter allt undan, vatten rinner och porlar från alla håll och kanter. Blödande vattensjuka sluttningar korsar cykelbanor och små miniatyrfjäll av is och missfärgad snö har gjort trottoarer till flodbäddar. Vackert på ett sätt. Fult på ett annat.  Iskalla pölar ligger som långa bruna pärlband och flyter ihop och till dammar som brister och blir sjöar. Vatten, helt utan hänsyn till torra löpsteg eller promenader. Slush av is och grusgegga, kilometer efter kilometer.

Trots en flackande blick efter naken asfalt som i ett parti skeppsbrott i vuxen ålder blev det som att leta efter en nål i en höstack. De enda som inte verkade bry sig om infrastruktur i vädernuet var hundar i koppel som klafsade rakt genom väder och snösörja, gladare än aldrig förr. Dåliga dagar borde man tänka mer som en hund. Vifta på svansen och vara hög på att bara få vara utomhus. Feeling bad? Think like a dog.

Förra helgen pumpade en konstant housebas i magen och rosa nikescenljus upphackat med korta snabba energiska människomöten. Storstadspuls. Puls utifrån, in i bröstet. Det kändes fantastiskt och kul då. Bekräftelsebehov från en okänd publik. Igår kom pulsen inifrån. Inifrån och ut. I ensamhet. Bekräftelsebehov.  Från Naturen. Snudd på vördnad för hela planeten. Något helt annat. 

Det är kontrasterna som gör det. Livet alltså.

Gore for president!

Idag dök Anette upp på Gymnasium med mjuka paket under armen. Jag har fått en ny test-laddning kläder från Gore och funktionstester kommer inom kort. Jag har i iver redan provat kläderna och plaggen är fantastiskt välsydda med en passform som passar mig perfekt! Bilderna gör inte alls kläderna rättvisa, bättre plåtar kommer! Tack Anette!

Cliffhanger

Apple är experter på att lansera nyheter med stil och spänning. Just nu hänger världens cliffhanger i luften. Det ryktas om att the Beatles ska släppa sin katalog på iTunes eller att iTunes ska börja med strömmad musik. Personligen tror jag mer på den första nyheten annars kan svenska spotify ligga pyrt till. Det är inte en dag för tidigt Beatles! Snart vet vi i alla fall svaret.

Konspirationsvetarna tror klockorna symboliserar the Beatles HELP-omslag. 

En ytterligare nyhet är att man kan kvala på Göteborgsvarvet redan den 31 december i år på Sylvesterloppet. Det är ett 10 km lopp i centrala Göteborg som går flackt, bra läge att leverera en fin tid med andra ord.

Göteborgsvarvets löparresa 2011

Jag har tidigare skrivit att InCycle är producent av Göteborgsvarvets löparresa 2011. Nu är det klart vilka som åker med och jag har fått äran och nöjet att medverka som löp-funktionär. 

Du ska väl med?

Det ska bli fantastiskt kul och det är verkligen ett inspirerande gäng som håller i löpningen. Senaste tillskottet bland löpledarna är den mycket meriterade löparen Oskar Käck. Kan det inte bli mars snart?

RaceReport Sävedalsloppet 10 km

Idag har Göteborg visat sin bästa sida iklädd i en fantastiskt vacker höstskrud. Stan har legat inbäddad i kallt friskt högtryck med träd som praktiskt taget brunnit i färg, det ena vackrare än det andra. Solen har legat höstlågt med massa kontrast och skugga  över marken, lite som i en film av Colin Nutley minus en gråtande Helena Bergström.

Dagen till ära tog jag och min kompis Robert ett spontant beslut kvällen innan att springa Sävedalsloppet trots att vi har sprungit ganska infrekvent och lite mängdmässigt, den senaste tiden. -"Vi tar det som ett snabbdistanspass" vilket honom och mig emellan betyder en icke uttalad tävling mellan oss. Så är vår jargong.

Vi var lite småsena iväg och väl på plats efteranmälde vi oss 20 min innan start. Således blev uppvärmningen väldigt kort, knappa 10 minuter.

Min egen tanke innan loppet var att hålla jämn fart och gå ut lugnt, 4-minuterstempo rakt i genom.

 -Under 40 min så är jag nöjd,  sa jag till Robert på parkeringen. Jag med, sa han. Deal. En highfive och en lyckönskning på det. Sen mot startledet.


Loppet
Startskottet ekar genom Sävedalen när pistolen går av. Några fåglar lättar från träden samtidigt och  det ser ut som precis i en film. Loppet är igång. Jag får en bra start långt fram i innerledet och njuter av två varv på banan runt idrottplatsen. Det går fort, de pigga benen är fulla av frihet och höga på vackert väder. De är svårtyglade. Åskådarna ser nöjda ut i solskenet.  Det ryker ur termosarna och de peppar med rop och visslingar  innan vi viker ur löparbanan mot den utmätta slingan. Jag tycker mig se Robert sticka iväg  före mig ut ur Valhamra idrottsplats men håller honom inom synligt räckhåll de första 3-4 kilometrarna. Efter ett tag upptäcker jag dock lite förvånat att ryggen tillhör någon som liknar honom. När jag slänger en blick över axeln bakåt ser jag att han istället ligger ca. 100 m efter mig. Vi håller ganska jämt tempo när vi tränar men han brukar susa om mig på slutet. Jag ångrar nästan min öppning när jag inser hans uppenbarelse, han brukar vara starkare på slutet. -Jaja, jag får kämpa på tänker jag.

De första 5 kilometrarna går trots snabbare planerad fart ganska lätt. Det är förhållandevis platt och kroppen känns alert. Jag känner mig mentalt driven, vädret och benen verkar komma bra överens idag. Jag håller lite koll på farten och pulsen men vill inte titta för mycket. Farten är lite bättre än tänkt, pulsen högre än vad jag upplever den, ca 94-95%MP. 

Mellan kilometer 6-8 börjar det bli mer kuperat med fler backar uppför. Jag sänker medvetet farten för att inte spränga mig i backarna. Kroppen svarar bra men jag börjar känna att uthålligheten tar ut sin rätt uppför backarna. När jag passerar 8 km skylten slänger jag en blick bakåt. Robert ligger något lite längre efter mig nu.
Jag springer sedan någon kilmeter bredvid en kille som håller samma tempo och tappar jag den mentala närvaron en smula. Jag åker med i tempot, utan att tänka. Vi ligger och drar lite fram och tillbaka och  tappar visuell kontakt med de framförvarande på slingan som svänger och kränger i villakvarteren. Trots att mitt fokus börjar falna så är huvudet positivt, jag ser att sub40gränsen ligger inom klart räckhåll. Endast en fullständig genomklappning kan få mig att inte bryta gränsen och någon genomklappning är inte på antågande. 

Strax innan 9 km-markeringen tappar jag fokus i går in i min egen löpbubbla några tiotals sekunder.
Vi närmar oss en liten fyrvägskorsning vid  en träddunge  och jag agerar hare. Tempot har ökat utan att jag har märkt när får jag något som kan liknas vid en blackout. Jag försöker se var de andra löparna tagit vägen men det är tomt som i kyrkan framför oss.  Tomt i alla väderstreck. -Var 17 tog de vägen, tänker jag.  

Jag tycker mig se någon i höger ögonvrå och tar instinktivt höger när passerar centrum den lilla cykelvägskorsningen. Framåt sett står en vägbom och till vänster skulle vi sett de andra om de sprungit ditåt. Höger. Det måste vara höger! Killen jag sprungit med hänger på men när vi sprungit ca 100 m uppför cykelstigen över krönet ser jag fortfarande inga andra  löpare framför mig. Vägen försvinner som en folktom ringlande orm in i horisonten. Med tanke på vidderna framför oss borde någon löpare synas till. Men det är tomt.

 -Det här kan inte vara rätt, säger jag när mitt tempo sjunker. Min tempobroder ger en ganska irriterad blick när han tycker jag har lett honom åt fel håll. Jobbigt läge, jag förstår honom. Felet är mitt.  

Vi stannar upp, jag kollar bakåt och ser några löpare passera nedan bakom oss, bakåt i backen. Nyss ledde vi över dem och de hade korn på våra ryggar. Nu är vi stillastående åskådare med hakan och lokalsinnet nere i knähöjd. Ombytta roller.
De springer rakt fram, zickzackar genom bommen, där jag tog höger. - Fasiken också. Jag inser mitt misstag och den blurriga löpbubblan spricker som en såpbubbla. Nu är jag skärpt fast vilse. 

Jag vänder på klacken och killen med den irriterade blicken har nu istället en arg ryggtavla som accelererar i ett ordentligt tempo nedför backen. Jag försöker haka på men han dundrar på och får en lucka på 10-20 meter. När vi kommer på rätt kurs igen ser jag att mina 120 m försprång på Robert har blivit 220 m bakom honom istället. Ödets ironi. Det här lär man få höra i mål. Tio gånger om. Sådan är vår jargong.

Jag tittar på klockan. Mer än 1 minut har passerat, jag har sprungit 200 m extra, i  uppförsbacke dessutom, stannat upp, vänt tillbaka och dumt nog verkligen hunnit känna efter hur stumma benen är. Den mentala termometern sjunker från Ibiza till istid på i en handbromsvändning. Det blir ett nytt lopp, ett klart otrevligare sådant..

Jag inser nu att om det ska spurtas så ska detta påbörjas nu,  nästan 1 kilometer innan mål, för att nå ikapp. Jag ska ta mig under den där lite smått magiska 40 minuters-gränsen som blinkat som en neonsylt i huvudet.Jag ska. Jag ger inte upp. Jag har adrenalin för ett regemente i omlopp. Jag kämpar på. Det kan gå. När jag en 90-graderssväng senare sedan ser de sista 600 m framför mig inser jag dock att detta blir en svår resa. Det går uppför och svänger, hela vägen, mot mål.  Då släcks hoppet, arenalinet dunstar som  bensin och kvar finns mjölksyran tillsammans med en mental härsmälta. Ridå ned. Goodbye sub40. Det går helt enkelt inte att springa ikapp klockan.

Jag håller ryggen på min arga draghäst, knappar in och tar mig förbi honom inne på målvarvet på idrottsplatsen. Om jag var impopulär för några minuter sedan är det skottpenar på mig nu. Hans andetag blir kraftiga, vulkaniska, och de överrstöstar mina egna frustningar . Det kokar adrenalin i luften men det är inte mitt. Han kommer inte släppa mig, det är en sak som är säker. Han låter som ett ånglok som är fullproppat med glödgat kol i min nacke och de sista 10 metrarna spurtar han om mig in i målfållan.

Det kan jag bjussa på, det är jag nästan skyldig honom, tänker jag.  Jag klämmer ur mig ett ansträngt "Snyggt" när han passerar målet 2 meter före mig men får ingen respons på tillropet. Hans rygg talar fortfarande samma tydliga språk; - Du är en idiot. Och visst, det kan jag förstå. I målområdet går jag fram och ber om ursäkt för felnavigationen. Jag ger en dunk i ryggen  och  hoppas att han ska le lite förlåtande tillbaka. Jag tror jag säger ordet ursäkta 3 gånger och beklagar mig. Men jag får ingen kvittering på att ursäkten godkänns mer än ett flås. Jag lämnar honom med tanken att det inte går att göra så mycket mer än så.
Jag möts direkt av ett ansträngt hjärtligt hånflin och en ryggdunk av Robert. 

- Sprang du fel- synd kompis[läses hjärtligt men ettrigt som en terrier].. Jag kan inte annat än skratta åt situationen. Skrattet avmattas snabbt  pulsen som skjuit i höjden efter den sista tempoökningen. 196 slag hamrar i bröstkorgen och salt svidande svett rinner ner i ögonen. Och ett hånflin på det. Tack för det. Jag kollar på klockan:  Sträcka: 10 220 m. 40.24. Attans. Jag är rökt. Jag älskar att springa. Men inte just precis då.
Trots detta är jag med facit i hand ändå ganska nöjd. Jag chansade och det höll, ialla fall i kroppen. Jag hade tiden i mig men jag fick den inte på pappret.

Jag tänker ta revansch på Sylvesterloppet sista december. Då tänker jag springa rätt:) Jag vill ha ett sub40-lopp i år, så är det bara, om det så ska ske på självaste nyårsafton så det väl bli så får det bli så.

Lite siffror om man gillar sånt:

Siffor. 40.23-1.15 skulle gett en tid på 39.07  Jag tror ial 39.30 låg inom räckhåll. Robert slutade på 39.50. Grattis ditt kräk;)

Hög puls! 185 i medel- max 196.

Sista tempodippen är förenad med skam och en dumstrut på huvudet;)

InCycle producent till Gbgvarvets löparresa!

 

Nu är det klart! InCycle står som producent till Göteborgsvarvets löparresa, världens största halvmara. Det blir inte heller sämre av att det är denna fantastiska tjejen är en av två inspirerande löpledare på plats. Destinationen är Bahia Feliz på Gran Canaria och kan det bli en bättre uppladdning för sommarsäsongens löp- och triathlonsäsong? Nej, jag tror inte det. Mer information om resan finner ni här. 

Nya snabbfotingar samt kvällens pass

Jag har kommit hem efter ett spinningvikariat för Monika på Sisjön. När jag öppnade mitt skåp låg en skokartong instucken i botten i skåpet. Gymnasium har ett samarbete med Asics vilket ger oss anställda ett par valfria Asics-skor/termin. Jag springer i ett par GT-2150 som jag är supernöjd med. Jag har ett tag sneglat på ett par Gel-Noosa och blev väldigt glad när jag kunde ta ut ett par i spons istället.

Noosa är en ren triathlon-sko med medföljande snabbsnörning och smarta innermaterial som lämpar sig när man stoppar ned sina bara och blöta fötter efter simningen. Skon är lite av en lättviktare med sina 249 gram och sticker helt klart ut i sin djärva färgsättning. Plösen sitter fast och åker inte på sniskan vid snabba växlingar och snörningen är assymetrisk för att skona nervbanorna på fotryggen. Sist men inte minst, ränderna på sidan är självlysande i mörkret( mycket viktigt och användbart;) Mycket teknologi i en sko med andra ord!

Här kan lyssna på kvällens fartlekspass, en lite modifierad version av RosaDygnet-passet

Femtioåttatusen- check

Nästa års Göteborgsvarv, 2011, är fulltecknat igen. Det är rekord, aldrig tidigare har loppet fyllts upp såhär tidigt på året. Det som har kallats löpboom får snart revideras till en ny livsstil. Löpningen verkar vara här för att stanna. Inte mig emot. 

Jag är med. Är du?

Brickpass

Idag har det blivit mycket träning. Vädret har varit perfekt. Först 3000 m simning i öppet vatten, sen ett tufft brickpass med crosslöp direkt efter cyklingen.

Cykelpasset kördes med 6 stycken 2-minutersintervaller med 2 minuters vila. Syran bet sig fast men Robert och jag överlistade den i par-tempo á 30s var. Det var en underbar känsla, ett bra peppande sätt att orka genom hela intervallen. Farten var dessutom riktigt adrenalinkittlande på ganska trånga Säröleden och snittet hamnade på 40+km/h några gånger. Den sista intervallen körde vi i backe.

Cykel-intervaller

Efter cykelpasset blev det ett snabbt ombyte och vi sprang en kort uppvärmning från Vasa till Slottis. Tanken var att mäta ut och springa en runda vi kör ibland. Robert utmanade mig. - Vi kör på 4,00´tempo. Ok, vi kan väl försöka, tänkte jag. Vi hade trots allt kört ett ganska maffigt intervallpass på cykeln innan och benen var ganska stolpiga.

Men idag var formen på topp och vi lyckades ta oss runt på i 3,45´tempo. Det var rejält krävande, pulsen drog upp mot 190 bpm som högst men när väl rundan var klar så var det mentala välbefinnandet svårslaget. -We did it Robster- well done!

Mina löptider. Nöjd!

Tuffa träningsdagar kräver en ordentlig återhämtande middag och vad det blev ses nedan.. en portion som hette duga!

Entrecote med kaprissmör, gremolata och lite sallad vad som fanns i la freeza.

Nu, Godnatt!

Rub it in

Jag fick mail från företaget marathon-foto..

Egentlig tolkning av mailet: - Tjena latmask, vi hörde att du var "skadad"/ skyllde på en skada och INTE sprang. Här har du några bilder som inte liknar dig men som vi skickar för att att konstatera att.. DU INTE SPRANG !

Not me. Not me. Not me. CERTAINLY NOT ME:)

Silly me, silly walk

Det har gått en dag sedan Göteborgsvarvet. Det är inte så värst mycket tid för reflektion men i alla fall ett litet steg bakåt. Med facit i hand, vilket jag egentligen hade i huvudet redan innan loppet men något dumt valde att ignorera, borde jag ha avstått att springa i lördags. Mitt huvudmål var ju egentligen Stockholm marathon.

Min onda känsla i vänsterfoten visade sig mycket riktigt vara en överbelastning i tålederna. Idag är jag svullen och har svårt att få på skorna. Min gångstil idag kvalar in i som en av avarterna i Monty Pytons Silly walks.

Efter konsultation med en sjukgymnast idag har jag fått vila ordinerad och rådet att absolut inte springa Stockholm marathon. Det känns bittert och tråkigt men jag kommer följa rådet för att inte förstöra hela sommaren triathlonsäsong. Det skulle kännas som ett ännu sämre alternativ. Jag kommer därför att flytta fram marathon-planerna till senare i höst, det kanske blir Göteborg marathon istället.

Jag var som sagt inte så nöjd med tiden och genomförandet av varvet i mitt föregående inlägg. Nu i efterhand känns det dock ändå helt ok och detta mycket tack vare min peppande, coachande och förståndiga bror. Tack Calle!

Lillebror, coach samt duktig varvslöpare på 1,22-något.

Jag sprang med en trasig fot, med 4 dagars konstant ätande av smärtstillande samt 10 dagars uppehåll av kvalitativ löpträning. Det faktum att vårens varmaste dag dessutom drev upp pulsen i taket gjorde inte direkt resan bättre. Jag var nära att bryta men tog mig i mål på 4 sek över personbästa. Min tid visade också prestationsmässigt att det var ett tungt lopp då jag klättrade från plats 1400-något till 900-något i resultatlistan.

Så, ibland får man försöka coacha sig själv och intala sig att det var ganska bra gjort ändå. Jag hade nog en annan tid i kroppen men förutsättningarna för dagen satte stopp för detta.

VärmeSlaget

Jag gillar sol och värme. Jag gillar löpning. Jag gillar dock inte kombinationen av dessa, det blev jag varse om igår.

Gårdagens Göteborgsvarv var mitt tyngsta lopp någonsin. Det har varit varmt tidigare år men inte som igår. Jag hade förhoppningar på morgonkvisten att det skulle bli ett ganska härligt lopp, det var lite dis, varmt men inte stekande. Det sprack dock upp och sen sken solen på ordentligt.

Jag hade visserligen inget bra formbesked med nästan 10 dagars uppehåll p.g.a. ont i foten. Den kändes dock bättre så det gav en liten mental boost. Loppet i sig var ju också peppande, fint väder gör solsvultna svenska på gott humör.

Väl nere på plats i slottskogen lämnade jag in min väska i SATS tält och morsade på lite kollegor. Stämningen var god! Jag hade gott om tid att värma och sprang lugnt i en kvart och kände på några korta tempoökningar. Det kändes bra, foten kändes av men dubbla ipren och eeze-spray dövade smärtan. Steget kändes ändå bra och det gjorde mig glad inombords.

Jag hoppade in startfållan någon minut innan start. Det doftade linement, svett och förväntan. När elitgänget startade applåderades det i leden och alla stod med ryckiga ben som vill pinna iväg på studs.

13.33 gick startskottetför min grupp, 1b. Det var tätt packat med folk och det gällde att hålla tungan rätt i mun. Fötter överallt. Armbågar. Skratt. Irritation. En kokande kittel av lemmar hitan och ditan. Någon som skriker HÖGER 20 m efter start. Idiot. Men det togs med ett leende. Det gällde att hålla huvudet kallt.

Första kilometrarna gick inte så fort men när fältet sprack upp nedåt majorna kunde jag hitta ett skönt flow. Foten kändes ok. Värmen kändes men mer som en längtan efter sommaren. - Drick mycket idag, det sa jag till mig själv.

De första 5 km gick på 21,45, en ganska väntad öppning. Kroppen kändes på g. Första bron gick bra och lätt. Nedåt låg jag under 4,00 min/km tempo. Mot 10 km fortsatte flytet, jag kollade av mina kilometertider och 10 km landade på 42,23. Fram hit gick loppet som planerat, kroppen var med, på min sida. Jag drack vatten på varje vattenkontroll. Så fort sista klunken åkt ned längtade jag efter en till. Värmen började kännas på allvar.

Vid 11 km märket tog jag min enervit-gel. Precis då högg det till i vänsterfoten och det kändes som något nästan brast ovanpå fotvalvet. Jag sprang några tiotalsmeter på kullersten precis då och det känns vingligt och osäkert. Här avslutades det trevlig Göteborgsvarvet för att övergå till 10 km helvete.

Jag fick en mental dip som jag med all tvångstänkande idrottspsykologi försökte blockera och parera bort. Det kändes samtidigt som om värmen ökade längs husfasaderna på Eriksberg. När jag tittade på pulsklockan började hastigheten sjunka.

Jag kände att pulsen låg högt och jag låg över tröskeln. Syran började bita sig fast i låren, hänsynslöst och brutalt - Ingen fara, försökte jag tänka, jag låg ju lite före planen. Jag sänkte tempot medvetet, ned på 4,20 för att piggna till. Inget hände. Värmen brassade på än mer och foten ville inte att det skulle gå snabbt längre. Smärtan tilltog, steget kändes hackigt och stolpigt. Jag letade efter skugga och vek av från strömmen för att få skyla mig från träd längs loppkanten. Det gav fattigt resultat.

Vid tv-huset började en del löpare gå. Hm. Det brukar man annars inte se så mycket av så långt fram i loppet. - Vad händer? 5 m framför mig segnade en stackare kille ihop, mitt i löpströmmen. Det såg ut som hans kropp blev en överkokt spagetti, benen vek sig och hans skelett försvann. Det såg otäckt. Det ropades och skreks efter sjukvårdare och publiken verkade först tro att det var ett skämt. Händelsen satt kvar på näthinnan.

Vid andra brofästet så sprang jag förvånande på Robert. -Hur är läget, hasplade jag ur mig. -- - Jag är helt under isen. Det är inte min dag idag, svarade han. - Samma här, fy fan, sa jag. Vi sprang lite ihop emot bron. Jag tog täten uppför bron och Robert försvann lite bakom. Nere vid 15 km markeringen var han dock ikapp igen och försvann sedan framrör mig upp på avenyn. Jag tappade kontakt, jag var helt slut. Vid 15 km klockade jag 1,04,26. Tempot hade dalat markant. Psyket likaså.

Avenyn var ett elddop. Törsten var enorm, vattnet som fanns längs vägen räckte inte till. Benen var som två telegrafstolpar. En mental härdsmälta uppenbarade sig och jag hade tankar på att gå av. Det var tungt. Jag ville kräkas. - Men, näe, jag måste fullfölja om jag än ska krypa på 6,00 km/min in i mål, tänkte jag.

På vilja och tjurskallighet släpade jag mig genom vasastan och upp på husargatan. Jag insåg att jag låg väldigt nära mitt PB men jag var så mentalt drenerad att jag inte gjorde något försök att öka farten. Jag var helt slut och foten värkte ännu mer. Värmeslaget låg runt hörnet, men målet hann före. Jag haltade lite lätt den sista kilometern och tiden landade på 1,32,57. Fy 17.

Det var 4 sekunder över personbästa från förra året men en då helt annan resa. Hade jag haft en pigg fot hade jag nog krupit ner en del i tid, kanske inte under 1,30 men iaf i närheten. Värmens effekt var synnerligen också hämmande, framförallt för pulsen, så trots en bättre form i flåset och i benen gick det lite långsammare i år.

Med facit i hand är jag både nöjd och missnöjd. Tiden är ok men med tanke på resan så är jag väl trots allt nöjd. Detta var två lopp, 10 km njutlöpning och 11 km dödslängtan. En nyttig erfarenhet.

Min pulskurva som visar ett snitt på 181 bpm som avarage vilket motsvarar ett snitt på 92,3 % MP. Värmen är starkt bidragande till den höga pulsen. Jag har aldrig tidigare sett så många kollapser och folk som har brutit och gått av banan. Det var ett tufft lopp igår.

Idag är foten för övrigt så öm att den inte går att gå på. Det har blivit tungt smärtstillande artelleri i form av Citadon. Just nu känns Stockholm marathon som en svår utmaning, jag har svårt att se att jag kan träna inom det närmsta. Uppdateringar lär komma.

Läs mer om Göteborgsvarvet här.

MorgonStatus

Kropp: Bra känsla, peppad och sugen.

Fot: Inte helt 100%, lite lätt värk. Har inte testat springa idag. Det ska gå!

Väder: Varmt och fuktigt, bra förutsättningar.

Let´s do it!

Lycka till alla andra!

3 kit- hit eller shit?

All goda ting är 3. Kan detta vara vinnarkitten för personbästa månne? Vi får se..

Energi a la 3-stegs-raket.

Långa byxor? Korta byxor? Linne? T-shirt? Vi får se vad vädergudarna säger.

Det tråkigaste kittet. Foten är mycket bättre men inte helt bra. Vårens långa upplägg har fått en lite snöplig upptakt.. vi får hoppas det blir en toppning av formen med 9 dagars vila. Det var tänkt med 4 dagar.. Hoppas hoppas!

SpringTime!

Det närmar sig.. våren har accelererat och det är nästan sommar i luften. Idag har jag hämtat ut min nummerlapp på Göteborgsvarvets mässa. Mässan har växt år för år och innefattar numera det mesta som hör löpning till, från kläder och skor till energipåfyllning och pulsutrustning. Jag gillar mässan, bra utbud från de de flesta stora varumärkena inom löpning. Nike´s monter var däremot lite av en besvikelse, liten och ett mycket skralt utbud. Visserligen är adidas den stora sponsorn av loppet men detta till trots borde alla varumärken kunna sälja skor och kläder till bra priser. Nu börjar man känna sig riktigt peppad för att springa.. trots en fot som fortfarande tyvärr värker.. jaja.. skitsamma. Don´t think, run!

Blomsterexplosion!

Robert på väg mot nummerlappsuthämtning. Bra organisation av glada funktionärer! Heja Gbg!

Adidas monter- stor som en affär!

Robert testspringer nya skor på Löp och skokliniken/Asics monter.

Numbers

Göteborgsvarvet..

Längd: 21097,5m 2010 18/5. 4 dagar kvar. Dagens temperatur: 13°C. Vind: 3m/s NV. Vikt: 73,7 kg. Ålder: 34. Längd: 175 cm. Fett%: 11,0%. Löpta km i kroppen sedan 90 dagar: 337,6 km. Ca. 4 pass/vecka. Maxpuls: 196 bpm. Vilopuls: 42 bpm. Personbästa: 1,32,53. Startnummer: 2200. Startgrupp: 1b. Målsättning: 1,29,59,99

Göteborgsvarvet- I´m ready. Are you?

Gillar man siffror bör man väga sig på en Tanita-våg:)

Vila i ofrid

Jag har haft en underbar helg ur ett socialt perspektiv, fantastiska vänner, mycket skratt och otroliga middagar. Vad sägs om nässelsoppa och egenhändigt svenskodlade insjökräftor eller fjällröding med ljum skaldjurssallad för att nämna några. Dessvärre har det inte varit en bra träningshelg. Inte alls.

I onsdags gjorde jag ett löppass som jag bröt. Jag hade då lite ont i vänster fot, precis i lederna runt tårna och på ovansidan i vristen. Jag har annars alltid problem i högerfoten men nu har det flyttat till den jäkla vänstern istället. Det kändes bättre på torsdagen och då sprang jag ett riktigt tufft pass. Efter passet kändes det bättre.

Vila. Det ser ju skönt ut på bild iaf

Fredags var tänkt vara träningsfritt och då vaknade jag med samma onda känsla igen, fast värre. Jag haltade lite lätt och det gjorde ont när jag gick. Eftersom jag bara skulle åka tåg och vila var jag inte så orolig. På lördagen var det tänkt att löpa ett morgonpass men eftersom jag kände mig lite rosslig i halsen så avstod jag. Tanken var då att köra passet på eftermiddagen men smärtan i foten tilltog, känslan var nästan som en vrickning av vristen. Jag vilade en dag till.

Igår, söndags, var tanken att löpa gårdagens pass men samma smärta som gårdagen satt kvar i foten även då. Attans. Det blev till att vila. Igen. Jag fick packa upp träningspåsen utan att ha använt den.

Idag, just nu, är foten bättre, men inte bra. Jag sitter rådvill och vet inte hur jag ska göra. Jag kan nog springa idag men är rädd att värken ska tillta igen. Samtidigt är det annars 4 dagars vila istället för 2 som det var tänkt. Det känns lite surt med tanke på upplägget i vår men vad ska man göra. Jag funderar nu antingen på ett spinna ikväll eller ta ett cykelpass, bara för att få hjärta och lungor att arbeta lite. Attans också.

Tusen och en matt man

I kontrast till gårdagens inlägg om mitt havererade löppass i Slottskogen dök det på kvällen upp en inbjudan till ett intervallpass i Skatås per sms. Avsändaren var från en fantastiskt trevlig Landala-medlem, Katarina, en riktig solstråle som är snudd på träningstoka. Katarina är nybliven triathlet och i grunden friidrottare med en massa fina meriter på att springa långlopp med topptioplaceringar på Lidingöloppet. Jag ringde direkt till min vapendragare i löpspåret Robert som inte var sen med att tacka ja. Jag svarade i sms:et att vi blev 2 från mitt håll och stämde av fart och intervalltyp. Det kom ett snabbt svar tillbaka; Tusingar på 3,30-4,00 fart. Oj, bra fart med andra ord.

Tusingar. Love them or hate them..

Robert plockade upp mig vid tiosnåret på Kapellplatsen på torsdagsmorgonen och vi körde ut till Skatås. Vi var på plats en kvart innan och värmde upp lite lätt. Det var ganska bra väder, tämligen svalt och en hel del bilar på parkeringen. Det märks att Göteborgsvarvet hägrar snart. Jag hade dessvärre kvar min värk i tå-lederna på vänster fot och skrivande stund har värken tilltagit. Jag tror att det handlar om en överbelastning och idag är det helt träningsfritt.

När klockan slog halv elva dök Katarina upp tillsammans med två tjejer till, Eva och Petra. Robert visade sig känna Eva och då kom det fram att Eva vann vår-ruset i måndags, för tredje gången i rad. Hon har dessutom svenska rekordet på Ironman i Kalmar! Kika gärna in på hennes hemsida, meritlistan är lång och imponerande! Petra hade även hon bakgrund i friidrott och var före detta 800m löperska. Det syntes i hennes en fantastiskt fina och starka löpteknik. Plötsligt kände jag en viss längtan hem och undrade lite vad jag gett mig in på.. jaja.. jag är här för att lära, tänkte jag.

Vi körde en lätt återuppvärmning och efter en kort överläggning och avstämning på fart blev det 6stycken 1000:ingar med 1 minuts vila på sista man. Vi körde 8:an spår fast motsatt håll.

Kruxet med att springa en intervall är att inte förivra sig. Det gäller att hålla hela intervallen och inte dra på sig för mycket mjölksyra första halvan. Jag är nybörjare på att springa intervaller och kan inte min fart helt 100%. Jag gick rakt i fällan kan man säga, jag tog rygg på Robert och Eva första 300 m men sen stelnade det till. De båda trippade lätt upp för första backen och landade på 3,26´. Jag klockade första 1000:ingen till 3,40´ men var rejält sur i benen då. Värken i foten skuggades av syrasmaken i kroppen.

Pulsen åker Balder på Liseberg.

Andra tusingen började vid backen vid backhoppningsbacken men följdes av en flack nedförslöpa. Eva och Robert stack igen, jag höll jämt tempo med Katarina och med Petra tätt på i hälarna. Tiden landade på 3,45´men syran hade växt sig djupare in i låren. Flåset och hjärtat kändes starkt men benen var inte vana utan stumnade.

Vi körde sedan 4 tusingar till, totalt 6 stycken och avståndet växte på slutet fram till Katarina som höll jämn fart. Jag låg aldrig över 4,00´vilket jag ändå är nöjd med men borde köra mer intervaller för att bli ett med min fartkänsla.

Vid nedjoggen fick jag lite teknikcoachning av Petra och det blev lite peptalk inför Göteborgsvarvet av alla i gruppen. Det är verkligen prestationshöjande att springa i grupp när man kan heja fram varandra.

Så.. Tack till Katarina, Eva, Petra och Robert för ett fantastiskt lärorikt och inspirerande pass! Och lycka till på varvet!

Don´t mess with God

Igår skulle jag ta mig i genom ett intervallpass i löpning, 5x5 min med 1,5 minuts vila. Det var lite av ett måstepass men också ett bordeintepass. När jag lämnade hemmet för att byta om på gymmet så var himlen mörk, gråblålila, snudd på svart. Det var kallt ute och jag rös lite längs ryggen när jag mötte temperaturen på gården utanför ytterdörren. Precis innan jag kom in i trapphuset på SATS Landala släppte Göteborgs största och kallaste droppe från takåsen. Droppen landade som en målsökande kall missil i den centimeterstora glipan mellan nacken och jackan, en anti-mys-attack av rang.

Om det hade handlat om ett dartkast hade det varit ett kast Gud den allsmäktige själv bara gör en gång i sitt eviga liv eller en hole-in-one i golf på längsta 526metershålet på Augusta-banan. Droppen gick i 1000 bitar som jämnt fördelades i min nacke. Kylan spred sig likt en aggresiv pandemi ända ned i tårna. Rysningarna övergick på bråkdels sekund istället till en heltäckande frysning av hela kroppen. Jag blev iskall. Jag gick med tunga steg upp för trapporna till entrén på Landala och gick in och bytte om.

Efter ombytet såg jag att fönsterrutorna blivit lite lätt prickiga och slingriga av grått dugg som hade börjat falla mot marken. Vattenpärlorna hann dock knappt nå marken innan vinden tog tag i dem och ändrade deras riktning åt sidan istället, in i husfasaden och emot fönstrena. Jag frös ännu mer när bara jag tittade på glaset.

-Hrm, tänkte jag för mig själv. Jag stod i full löpmundering inne i gymmet och hade hejat på personal och medlemmar på min väg in mot ombytet. Att då vända på klacken inne i gymmet, ombytt för utomhusträning, byta om till vanliga kläder och sedan gå hem fanns liksom inte på prestigekartan. Men det fanns i sinnet.

Jag valde att värma upp på löpbandet istället för utomhus men kände egentligen ganska snabbt att detta inte skulle bli en dag med flyt i benen. De stela stockarna försökte signalera till hjärncentralen att de hellre ville duscha i 10 min och sedan basta en halvtimma. Jag gav mig dock inte, jag värmde upp och tog mig till sist ut. Jag kan lova att jag säkrade min utgång ur trapphuset som en swat-styrke-snut när jag klämde ihop nacken så inte en nanopartikel till droppe skulle kunna ta sig ned på den förra nedslagsplatsen. Det lyckades.

- Där fick du, Gud och ditt väder, tänkte jag. 1-0 till Gårdmark. Sådana tankar straffas snabbt och mitt hybris fick en snabb replik. 2 minuter senare startade en lätt dusch och vred på vind-fönen så pass mycket att kepsen på huvudet fick svårt att sitta kvar. En bit in i uppjoggen såg jag att jag hade pulsklockan inställd på cykel istället för löpning. Attans. Jag stannade och programmerade om den samtidigt som jag hörde hur Gud satt och skrockade nöjt. - Jahaja, jag har visst startat bråk med fel kille, tänkte jag. Då mojnade vinden lite men regnet var fortfarande ganska påtagligt.

Jag matade på med steg på steg och styrde näsan mot Slottskogen. Med en varm kropp och med en blixt i ena ögonvrån riktad emot himlen startade jag min förprogrammerade intervallserie. 1:a 5 minutaren gick bättre än väntat, 4,01 tempo fram till första vilan, pulsen var kontrollerad och under tröskeln. -Haha, Gud, jag knappar in, tänker jag. Det blev en blixtsnabb replik igen. En kall vindpust rakt i bröstet att samt min klocka inte buzzade/alarmerade när nästa intervall skulle starta. Jag blev således sen in i nästa intervall.

Trots att kroppen var varm inombords så småfrös jag på utsidan. Jag kände mig stel och stum. Ena foten kändes lite öm i tårna. Jag var mentalt lack för jag inte satt mig in i klockans funktioner och det fick jag sota för i regnet. Jag sprang nästa 5-minutare med sen start men väl framme vid vila så hörde jag Honom säga: - Gå hem, det är nog nu. Med tanke på mitt tidigare trots och de direkta replikerna på mitt hydbris valde jag att jag att lyda orden.

Jag avbryter normalt sett aldrig pass men eftersom allt hade gått fel så joggade jag hemåt. Jag var frusen, lite metalt knäckt och infångad ett väder ovärdigt en inspelningsdag i Hem Till Gården. Det var en dag i maj men som kändes som en i november. F*ck!

Väl framme vid gymmet pustade jag ut på torget och kände mig trots nederlaget ganska nöjd med att jag orkade fram joggandes med en bräcklig och klen kropp. Jackan andades och ångade svett. Jag rök. Jag tappade för en sekund närvaron i tanken och gick nollställd mot trapphuset.

Om det finns tvillingbröder bland regndroppar så landar brorsan till förra droppen som nästa målsökande obehagsraket för andra gången i nacken. Han var om möjligt ännu fetare i omfång och någon tiondels grad kallare. Det blev samma procedur igen, akut frysning. Jag tog mig åter med tunga steg upp för trapporna och bytte om till torra kläder. Det blir ett kort styrkepass för överkropp och mage, mot alla odds.

Det finns inte ord som kan beskriva känslan av när the good guys, de varma duschdropparna, lämnade duschmunstycket och träffade min frusna kropp i duschen efter styrkepasset. En välförtjänt och efterlängtad bastu vände denna resa genom Hades sal till en ganska angenäm målgång. Ibland ska man stanna hemma och lyssna på sin inre röst.

Nedräkning firas med tårta

Just nu är ni inte bortskämda med inlägg, det blir väl så när det tiden inte räcker till. Träning och böcker, det är mest det handlar om nu. Jag har haft en löpvår utan dess like. Jäklar vad jag har kutat om man ser historiskt sett tillbaka. Det har blivit 4 pass i veckan, intervaller, distans och inte minst min egna löpcoach Therese egna term, njutlöpning. I inläggen i början av året hade jag en viss ångest för att vara anmäld till Sthlm marathon. Nu, med en lite lättare farkost och en träningsmängd i form av kilometer och fler minuter känner jag bara en viss tävlingsnervositet. Vikten har minskat utan ansträngning med jobbiga måltider. Färre skivor bröd( dock ingen uteslutning), ingen pasta och sparsammare med kolhydrater i allmänhet. Ångesten för maran är borta och kvar är bara nyfikenhet. Visst fasen kommer det bli jobbigt, mitt längsta pass hittills är starx under 30 km och jag kunde börjat träning tidigare, men struntsamma, nu ska det i alla fall gå. Långpassen har jag för övrigt avverkat med denna mycket trevlige och meriterade triathleten.

Löpningsbiten växte. Simningen krympte. Men det är fortfarande en tårta iaf:)

Det är samma med varvet som jag har tidigare mest känt är lite av en jobbig års-ritual som ska genomföras. Jag har putsat mina tider år för år men hur det egentligen har gått till är lite märkligt, min träning har varit för infrekvent och strukturlös tidigare. I år ska jag springa med huvudet; tänka, närvara och njuta och med ben som vill löpa. Det ska bli spännande och se vad det leder till tidsmässigt. Dock är maran det stora målet, inte varvet.

Nästan nöjd. Kanske 1 eller 2 kg till nedåt. 7,5 kg back sedan jul.

Kanske en kommande tatuering. Eller inte;)

Att springa är att komma hem, trots tunga skyar och uppförsbackar.