Med hjärtat i halsgropen

Det är med viss tvekan jag har valt att posta detta inlägget. Jag vill egentligen hålla mig till bloggens tema som är träning. I viss mån vill jag också distansiera mig från att bli för personlig i mina inlägg. Nu har jag dock ändå valt att trycka på publiceraknappen eftersom jag hoppas det kanske kan göra någon nytta.

I måndags kväll skulle jag lämna Sisjön efter min klass. När jag kom ut låg det dimma och mörker som en tjock vägg utanför gymmet. Vädret hade liksom förvandlats från en vacker och klar höstdag till någon slag midnattstimma, ett ordentligt omslag under min tid inne i spinningsalen. Jag småsprang mot bussen som skulle gå kl 21.01 men mest för att det var kyligt, inte för jag var sen.

När jag har 200 meter kvar till hållplatsen ser jag en fyrkantig profil närma sig mot busskuren.  Fyrkanten är bussen som bromsar in vid hållplatsen för att sedan försvinna bort i dimman igen. Trots mitt stressade tempo och frekventa tittande på klockan som då visar 20.58 kan jag bara konstatera bussen jag tänkt åka med försvinner in i horisonten in i den dåliga sikten. När bussen är bortom synhåll är klockan 20.59.

Det känns lite ironiskt. När jag lämnade centrala Göteborg för att åka ut till gymmet var bussen 8 min sen.  Nu åkte den istället 2-3 minuter för tidigt enligt tabell. Hur ska man bära sig åt egentligen? tänker jag. Några svordomar passerar i huvudet när jag inser att jag har 30 minuters väntan framför mig.

Längre ner på vägen ligger nästa hållplats. Den ligger i rätt riktning men längre bort från gymmet. Där går ytterligare en busslinje så jag börjar traska ditåt för att få fler resalternativ hem . Kanske kan jag ta mig hem snabbare än de dryga 30 min det skulle ta innan nästa buss skulle dyka upp, tänker jag. 

Väl framme på plats ser jag att den alternativa rutten går först om 20 minuter. I min väntan ringer jag någon kompis för att få minuterna att gå snabbare.
En scooter med 2 passagerare passerar, kör förbi några tiotals meter, bromsar in, vänder och kör upp mot busskuren. Det ser först ut som de tittar på tidtabellen men sen kör de mot mig, precis i samma riktning som jag står, en bit utanför kuren. Jag står någon meter bortom tabellskylten utanför kuren. Jag kanske liknar någon kompis till dem, tänker jag.  Jag upplever på något sätt ändå att de synar mig när jag står där mitt i  mopedens strålkastarkägla. Men, de inser jag är någon annan än de trott och kör iväg. Det är tankarna som sammanfattar läget för mig just då.

Några minuter passerar och en man, något äldre än jag själv i sällskap med en kvinna, dyker upp. Hon säger hejdå till honom, kramar om honom och försvinner iväg. Han ställer sig en bit ifrån mig och står och väntar i tystnad, precis som jag gör. Förutom min och min bussgrannes närvaro är det alldeles folktomt i området.  Det är mörkt och några 100 meter till civilisation. Några fönsterljus från hyreshusen längre bort bryter mörkret men dimman mättar av ljuset till sudd och blurrig sikt.

På avstånd hörs scooterns ljud försvagas, på väg bort, men sen ökar ljudet i styrka igen. Det kommer närmare och efter ett litet tag syns strålkastarljuset som en liten prick på håll. Jag ser sedan att det är flera prickar, flera ljus. 1 scooter har blivit 5 eller 6 stycken. Det är svårt att bedöma på håll och de kör   lekfullt och ostrukturerat som ett fiskstim nedför vägen. 

När de närmar ser jag att någon har ljuset avstängt trots att det är tät dimma. Det verkar farligt och dumt med tanke på sikten, tänker jag. En mötande bil skulle kunna bli en olycka.
Det sitter 2 man på varje moped, de är ca. 10-12 man sammanlagt. Kursen styrs mot busskurens håll,   där jag och mannen befinner mig. Några mopederna byter  körfält, kör vänstertrafik. Vissa ligger i bredd och ett par gasar på och lägger sig på topp. Mannen i kuren har närmat sig mig utan att jag märkt det, 7-8 meter har krympt till 2-3 meter. 

- Jag vet vilka de där är. De kommer försöka att råna oss, säger han med en lätt brytning. Jag tittar på honom och undrar frågande om jag har hört rätt. 

- Är du säker? säger jag samtidigt som adrenalinet börjar pumpa igång. En hissnande känsla sprider sig genom kroppen, sådär som när man tittar ut från ett högt hustak. Det finns verkligen ingen annan person i närheten.

- De var två killar på scooter här innan du kom men de åkte igen, säger jag. 

- De rekade läget och såg att du var ensam. De gör så, säger han. Sen säger han inte mer. Han ser sammanbiten och  allvarlig ut. Han har ett ganska hårt utseende och sinnestämningen gör det inte mindre hårt. Han verkar vara koncentrerad och hans blick släpper inte mopederna ur sikte  trots att vi samtalar. Det är ingen tvekan om att han menar vad han säger. Jag försöker spola tillbaka hans ord i min hjärna  samtidigt som jag hoppas att han sa något annat. Men det går inte. Han sa vad han sa.

Vi ställer oss tätare, nästan som vi kände varandra och har till sist bara 1 meter mellan oss. Jag håller hårt i remmen på väskan. Jag blev väskryckt i Neapel under en tågluff för flera år sedan, just från en scooter, men lyckades behålla väskan med ett hårt grepp. Jag upplever nästan att jag står på det där övergångsstället i Neapel igen och tänker att jag att jag kan svinga väskan som en slunga om de kommer nära.  

De måste kollat när bussen skulle gå och sett att  jag hade minst 15 väntan i ensamhet? tänker jag. Måtte de inte ha kniv på sig, jag avskyr knivar, speciellt på film. För några sekunder sedan tänkte jag ge dem rådet om de skulle stanna att i all välmening slå på ljuset på mopederna så de inte blev påkörda av bilar. Nu är min väska ett tänkt vapen.  

Mopederna har nu bara ett trettiotal meter kvar fram till oss. De har visuell kontakt med mig i dimman och kanske ser de då att jag inte längre är ensam. Visiren är nedfällda vilket borde göra deras sikt sämre än min. De säger inget till varandra, det är bara en mur av 2-taktsljud som närmar sig. Jag kan inte bedöma deras ålder men något säger mig ändå att de är ganska unga. I ett normaltillstånd skulle jag inte ens vända mig om av detta ljud, det är brus som hör stadsmiljön till. Nu är öronen spetsade och det känns som jag är med i en rekonstruktion i ett inslag av Efterlyst. 

Mopeden som ligger först kör mot oss i en hastighet som inte stämmer med normalt trafikvett. När de förmodligen  verkligen verkar registrera vi faktiskt är 2 personer istället märks en tvekan i körstilen och de ändrar de kurs. De svänger förbi bara några få meter framför oss och gasar på. Svängen blir som ett långt S. De andra följer efter och passerar förbi. De kör några 100 meter nedför gatan. De stannar upp, mitt i vägen och i ett ganska skymt vägparti där bilar normalt bränner på ganska bra. Det är ingen bra vald plats för en konversation. Skulle det komma en bil i fart så är kommer det ligga 10 stackare i diket eller på motorhuven. De ser ut att prata men konversationen är snabb och över med några få för oss ovetande ord och nickar.

- De går i samma skola som min dotter, säger mannen. De rånar och misshandlar folk. De bär vapen och tar droger trots de bara är tonåringar. De har lov nu och har inget att göra. Om de kommer tillbaka så spring åt samma håll som jag, säger han. Han tittar över axeln mot en liten stig in bredvid kuren, in i ett buskage. Jag har aldrig varit i denna busskuren tidigare, kan inte området och vet inte vart stigen leder. Jag ser bara en stig in i ett mörker in i ingenstans. Situationen är bisarr och påtagligt obehaglig. Tankarna rusar i kapp. Hur hamnade jag här? Min väska är en slunga, inte en väska. Jävla västtrafik som inte kan hålla tiderna. Var är bussen- den är ju sen nu när den skulle vara välkommen som tidig. 

Mopederna rullar sakta över på cykelbanan mitt emot och stannar. De verkar överlägga om situationen.  De kör sen runt ett parkeringshus på andra sidan vägen och till sist in i det. De stannar på markplan och det planet är helt öppet för insyn. Parkeringshuset ligger precis mitt emot busskuren, vägen skär av deras sida från vår som en vallgrav. Parkeringshuset ser ut som ett fort i svart betong i dimman på andra sidan. Någon i gänget tar av sig hjälmen och de tittar mot vårt håll. De verkar skratta, gruffas och hälsar på varandra. De plockar upp något från marken. Sten? Eller tappade det något? Ovissheten är total och tankarna skenar. En av killarna närmar sig. Han har hjälmen är på, visiret nere. Han lämnar pakeringshuset och spanar över vägen men vänder tillbaka, 30-40 meter från oss. Situationen växer i obehag i takt med att tiden går.  De verkar ha skoj, vi har det inte.

Ska jag och mannen gå mot nästa busshållplats? tänker jag. Bussen ska ju egentligen vara här vilken sekund närsomhelst, ett dumt alternativ med andra ord. Vi har ju i och för sig ett försprång på 50 meter om de väljer att ta upp jakten till fots. Faktumet att röra på sig visar å andra sidan på något slags underläge, flykt, det är kanske det de väntar på? Vilka sjukt primitiva tankar jag tänker, reflekterar jag tyst för mig själv. Det känns som jag står öga mot öga med en ung vargflock utan någon riktig ledare. Utgången kan bli hur som helst och alla alternativ känns mindre bra.
En bil dyker upp och passerar mellan vår väg men den försvinner snabbt bort. Det lugnar dock nerverna, folk i närheten är vår fördel. Det kan komma fler snart igen.

Efter några minuter tar alla på sina hjälmar igen. Jag har svårt att återge om det går 2 eller 10 minuter. Vad händer nu? tänker jag. Ska de slå till eller ska de dra? De startar mopedrna och kör ur pakeringshuset. De styr ut mot andra hållet, från oss. Sen försvinner de. Bort. Äntligen. Jag vågar knappt andas ut. Vi står kvar, på helspänn, med hjärtat i halsgropen.

Mannen bredvid mig säger att vi hade tur att vi var 2 personer på plats. Det är vår räddning menar han och låter bergsäker på rösten. Kanske har hans kantiga och manliga utseende också hjälp oss ur situationen. Han är ingen jag skulle ge mig på om jag hade haft läggningen att råna eller slåss. Han ser ganska farlig ut i den dunkla busskuren. Han verkar dock inte ha avfärdat situationen helt, jag får ingen riktig ögonkontakt med honom.
Bussen är sen, den borde ha varit här och jag borde sitta på den. Jag kan inte uppfatta hur sen den är.  Hjärnan kan inte registrera som den ska, blicken är bara bort mot horisonten där mopederna försvann. Jag försöker tänka om jag kunde se hur någon av dem så ut men minnet är blankt.  Jag kan heller inte släppa tanken på att vara arg och känna mig besviken på mig själv. Adrenalinet sinar, tankarna klarnar.  Jag är 34 år och borde väl inte skrämmas upp av småkillar på mopeder? Tänk logiskt. Jag måste överreagerat. Väl? 

Jag småpratar lite med mannen och han varnar mig för att röra mig sent på egen hand här. Situationen  börjar sakta avdramatiseras när vi pratar och det känns som de stuckit utan med avsikt att komma tillbaka. Jag tackar mannen för han var där och till sist kommer bussen. Han ska vänta på den andra busslinjen och jag frågar om han då ändå inte för säkerhetsskull ska ta samma och byta vid Frölunda Torg. Han avböjer dock och jag går på bussen. Hans buss bör komma bara en minut efter min. Vi skiljs åt. Jag sätter mig på bussen och försöker sortera tankarna. Sen ringer jag min bror.

Hurvida det var skarpt läge eller inte vet jag inte. Mannen i busskuren var helt säker på sin sak. Hans ord blev lag och jag vill inte veta hur det hade gått om han inte hade dykt upp. Det var en klart olustig situation som jag hoppas ni slipper uppleva. Gå inte ensam i onödan dessa mörka kväller.