Poff

Poff. Glödlampan tändes, ännu en gång. I torsdags kväll kom den där idén på huvudkudden som min klass InLoop och jag har väntat lite frustrerande på. Nu kan jag äntligen andas ut i väntan på theConvention nästa helg. Idén har liksom legat och glött innanför pannbenet ett tag men ändå inte velat ta sig ut. Kreativitetens banor i hjärnan i förunderliga, från mörker till klarhet i ett ögonblick. Det gamla utkastet åkte i papperskorgen och nu är i princip klassen färdigmixad och klar. Nu på måndag kommer jag genrepa klassen kl. 19.15 på Sisjön. Ni som inte kan gå nästa lördag får möjlighet då istället- välkomna!

En ond cirkel blir god. InLoop går igen i allt.

Armstrong till Kona 2011?

Lance Armstrong har annonserat att han kommer gå tillbaka där allt började, till triathlon. Den 7-faldige Tour de France mästaren ryktas nu sikta in sig på VM  på ironmandistansen på Kona 2011, Hawaii. Det ska bli spännande att se hur det går. Det är väl få som ifrågasätter hans kapacitet på cykeln och han är riktigt snabb på marathon med. Man kan ju ana att det jobbas på i bassängen en hel del. En sak är säker, 2011 blir ett spännande år!  

Ung triathlet innan han blev en ikon i cykelhistorien. 

Höst i kvadrat & facebookpsykologi

Hösten har greppat tag om Göteborg ordentligt. Idag befinner sig stan i ett komatillstånd mellan ljus och mörker. Det är varken eller. Det ligger en låg mättad och fuktig dimma över staden. Samtidigt strilar regn från ovan och ljudet av droppar som träffar marken har blivit synonym med tystnad. Fukten cirkulerar runt i en bister nordanvind som kryper innanför kragen längs ryggen som någon hällde ett glas isvatten innanför skjortan. De få sparsmakade färger som syns är tjejers gummistövlar( tack och lov för detta mode) eller färgglada paraplyer som kämpar för att inte blåsa upp och förvandlas till rosa eller gröna kantareller  i vindbyarna. Dagar som idag får tankarna att snurra bakåt eller framåt i tiden. För egen del finns endast ett botemedel för gråluften: träning. Träning kan ibland vara den där 1-2 timmars verklighetsflykten som behövs och som vänder svärta och fönsterrutor i gråt till att faktiskt uppskatta dagar som denna. Men träningen måste betas av för i skrivande stund är uppskattningen av väder och vind s.k. låg. Jag är snart på väg för jag behöver få fart på endorfiner och adrenalin ett tag. Men först en facebookreflektion i satirens tecken en grå dag som denna. 

En bild på Ruhr-området kanske piggar upp?

En stor del av mina kontakter på facebook är personer som har någon anknytning till träning. Ena halvan av denna skara är knutna till idrott av olika ursprung.  Den andra halvan är knutna till gymvärlden. Trots att båda grupperna gillar att röra på sig och säkert har mycket gemensamt märks skillnaden ganska tydligt  i  den s.k. statusraden. Det handlar främst om synen på träning men går även igen i andra sammanhang.

Idrottarna lägger gärna upp rader som vittnar om pass som de har genomlidigt eller tävlingar som stundar. Raderna är ofta reflekterande och känslomässigt skrivna, dock ganska försiktigt och med  nättare nyanser. Vanliga ord är: slit, syra eller flyt. Det är inte helt ovanligt att linda in statusen i någon slags cliffhanger så de nästkommande personkommentarerna får ställa frågor om upplevelsen eller tävlingen. Kutym är att hellre skriva ner sin prestation än tvärtom. 

Den andra gruppen, gymkontakterna,  är genomgående positiva. Till allt. Även en dag som idag de är glada för det lilla. Ord som älska och kärlek  tillsammans med små svarta symbol-hjärtan  i statusraderna avlöser varandra pass efter pass. Superlativen räcker knappt till. Bäst blir bästaste och klasser beskrivs  i termer av uppebarelser. Tre utropstecken i en följd är minimum och smaljande parenteser ler så att munnen nästan brister. Inga dåliga upplevelser existerar, det är fullt ös, high energy och megaglädje upphöjt till tusen.

Allvarligt talat, kanske formar idrottskulturen eller gymkulturen personer att tänka på olika sätt? Eller är det en viss typ av kynne som sysslar med respektive sak?  

Nu blir det till att packa träningsbagen. Återstår om jag kommer hem och doftar klor eller cykelsal. Eller kanske båda. Det får ni bli varse. I statusraden!!!!!  :) :) :)

;)

Lite naket

Triathlon är fortfarande lite av en doldissport för den gemene svensken. Jonas Colting har kanske varit sportens meste ambassadörer  utåt sett och gett triathlon ett ansikte, både som idrottsman och som debattör för kost och hälsa. Han är även skribent på Runners World i Sverige. Numera ger Jonas dock inte bara triathlon ett ansikte, han bjussar på lite mer än så;) Bilden nedan är omslaget från Jonas kommande bok, Den nakna sanningen om hälsa. Boken blir hans tredje efter tidigare böcker som Jag vill ju bara se bra ut naken och Jag vill ju bara se bra ut naken kokboken, två roliga idrottsböcker jag kan rekommendera.  

En ananas mindre- men glad ändå:) Bild lånad från Pasi Salonenes blog.

Fler triathlonnyheter: Svenska triathlonförbundet har inlett ett samarbete med Apollo med träningsresor till Fuerteventura våren 2011. Träning blandas med föreläsningar och tips och tricks beroende på vilken resa du väljer. Sugen? Kolla mer här.

Bygg din 2011-form utomlands

Musik ons 20 oktober

Här är musiken från onsdagens pass. Grymt cyklat! 

RaceReport Sävedalsloppet 10 km

Idag har Göteborg visat sin bästa sida iklädd i en fantastiskt vacker höstskrud. Stan har legat inbäddad i kallt friskt högtryck med träd som praktiskt taget brunnit i färg, det ena vackrare än det andra. Solen har legat höstlågt med massa kontrast och skugga  över marken, lite som i en film av Colin Nutley minus en gråtande Helena Bergström.

Dagen till ära tog jag och min kompis Robert ett spontant beslut kvällen innan att springa Sävedalsloppet trots att vi har sprungit ganska infrekvent och lite mängdmässigt, den senaste tiden. -"Vi tar det som ett snabbdistanspass" vilket honom och mig emellan betyder en icke uttalad tävling mellan oss. Så är vår jargong.

Vi var lite småsena iväg och väl på plats efteranmälde vi oss 20 min innan start. Således blev uppvärmningen väldigt kort, knappa 10 minuter.

Min egen tanke innan loppet var att hålla jämn fart och gå ut lugnt, 4-minuterstempo rakt i genom.

 -Under 40 min så är jag nöjd,  sa jag till Robert på parkeringen. Jag med, sa han. Deal. En highfive och en lyckönskning på det. Sen mot startledet.


Loppet
Startskottet ekar genom Sävedalen när pistolen går av. Några fåglar lättar från träden samtidigt och  det ser ut som precis i en film. Loppet är igång. Jag får en bra start långt fram i innerledet och njuter av två varv på banan runt idrottplatsen. Det går fort, de pigga benen är fulla av frihet och höga på vackert väder. De är svårtyglade. Åskådarna ser nöjda ut i solskenet.  Det ryker ur termosarna och de peppar med rop och visslingar  innan vi viker ur löparbanan mot den utmätta slingan. Jag tycker mig se Robert sticka iväg  före mig ut ur Valhamra idrottsplats men håller honom inom synligt räckhåll de första 3-4 kilometrarna. Efter ett tag upptäcker jag dock lite förvånat att ryggen tillhör någon som liknar honom. När jag slänger en blick över axeln bakåt ser jag att han istället ligger ca. 100 m efter mig. Vi håller ganska jämt tempo när vi tränar men han brukar susa om mig på slutet. Jag ångrar nästan min öppning när jag inser hans uppenbarelse, han brukar vara starkare på slutet. -Jaja, jag får kämpa på tänker jag.

De första 5 kilometrarna går trots snabbare planerad fart ganska lätt. Det är förhållandevis platt och kroppen känns alert. Jag känner mig mentalt driven, vädret och benen verkar komma bra överens idag. Jag håller lite koll på farten och pulsen men vill inte titta för mycket. Farten är lite bättre än tänkt, pulsen högre än vad jag upplever den, ca 94-95%MP. 

Mellan kilometer 6-8 börjar det bli mer kuperat med fler backar uppför. Jag sänker medvetet farten för att inte spränga mig i backarna. Kroppen svarar bra men jag börjar känna att uthålligheten tar ut sin rätt uppför backarna. När jag passerar 8 km skylten slänger jag en blick bakåt. Robert ligger något lite längre efter mig nu.
Jag springer sedan någon kilmeter bredvid en kille som håller samma tempo och tappar jag den mentala närvaron en smula. Jag åker med i tempot, utan att tänka. Vi ligger och drar lite fram och tillbaka och  tappar visuell kontakt med de framförvarande på slingan som svänger och kränger i villakvarteren. Trots att mitt fokus börjar falna så är huvudet positivt, jag ser att sub40gränsen ligger inom klart räckhåll. Endast en fullständig genomklappning kan få mig att inte bryta gränsen och någon genomklappning är inte på antågande. 

Strax innan 9 km-markeringen tappar jag fokus i går in i min egen löpbubbla några tiotals sekunder.
Vi närmar oss en liten fyrvägskorsning vid  en träddunge  och jag agerar hare. Tempot har ökat utan att jag har märkt när får jag något som kan liknas vid en blackout. Jag försöker se var de andra löparna tagit vägen men det är tomt som i kyrkan framför oss.  Tomt i alla väderstreck. -Var 17 tog de vägen, tänker jag.  

Jag tycker mig se någon i höger ögonvrå och tar instinktivt höger när passerar centrum den lilla cykelvägskorsningen. Framåt sett står en vägbom och till vänster skulle vi sett de andra om de sprungit ditåt. Höger. Det måste vara höger! Killen jag sprungit med hänger på men när vi sprungit ca 100 m uppför cykelstigen över krönet ser jag fortfarande inga andra  löpare framför mig. Vägen försvinner som en folktom ringlande orm in i horisonten. Med tanke på vidderna framför oss borde någon löpare synas till. Men det är tomt.

 -Det här kan inte vara rätt, säger jag när mitt tempo sjunker. Min tempobroder ger en ganska irriterad blick när han tycker jag har lett honom åt fel håll. Jobbigt läge, jag förstår honom. Felet är mitt.  

Vi stannar upp, jag kollar bakåt och ser några löpare passera nedan bakom oss, bakåt i backen. Nyss ledde vi över dem och de hade korn på våra ryggar. Nu är vi stillastående åskådare med hakan och lokalsinnet nere i knähöjd. Ombytta roller.
De springer rakt fram, zickzackar genom bommen, där jag tog höger. - Fasiken också. Jag inser mitt misstag och den blurriga löpbubblan spricker som en såpbubbla. Nu är jag skärpt fast vilse. 

Jag vänder på klacken och killen med den irriterade blicken har nu istället en arg ryggtavla som accelererar i ett ordentligt tempo nedför backen. Jag försöker haka på men han dundrar på och får en lucka på 10-20 meter. När vi kommer på rätt kurs igen ser jag att mina 120 m försprång på Robert har blivit 220 m bakom honom istället. Ödets ironi. Det här lär man få höra i mål. Tio gånger om. Sådan är vår jargong.

Jag tittar på klockan. Mer än 1 minut har passerat, jag har sprungit 200 m extra, i  uppförsbacke dessutom, stannat upp, vänt tillbaka och dumt nog verkligen hunnit känna efter hur stumma benen är. Den mentala termometern sjunker från Ibiza till istid på i en handbromsvändning. Det blir ett nytt lopp, ett klart otrevligare sådant..

Jag inser nu att om det ska spurtas så ska detta påbörjas nu,  nästan 1 kilometer innan mål, för att nå ikapp. Jag ska ta mig under den där lite smått magiska 40 minuters-gränsen som blinkat som en neonsylt i huvudet.Jag ska. Jag ger inte upp. Jag har adrenalin för ett regemente i omlopp. Jag kämpar på. Det kan gå. När jag en 90-graderssväng senare sedan ser de sista 600 m framför mig inser jag dock att detta blir en svår resa. Det går uppför och svänger, hela vägen, mot mål.  Då släcks hoppet, arenalinet dunstar som  bensin och kvar finns mjölksyran tillsammans med en mental härsmälta. Ridå ned. Goodbye sub40. Det går helt enkelt inte att springa ikapp klockan.

Jag håller ryggen på min arga draghäst, knappar in och tar mig förbi honom inne på målvarvet på idrottsplatsen. Om jag var impopulär för några minuter sedan är det skottpenar på mig nu. Hans andetag blir kraftiga, vulkaniska, och de överrstöstar mina egna frustningar . Det kokar adrenalin i luften men det är inte mitt. Han kommer inte släppa mig, det är en sak som är säker. Han låter som ett ånglok som är fullproppat med glödgat kol i min nacke och de sista 10 metrarna spurtar han om mig in i målfållan.

Det kan jag bjussa på, det är jag nästan skyldig honom, tänker jag.  Jag klämmer ur mig ett ansträngt "Snyggt" när han passerar målet 2 meter före mig men får ingen respons på tillropet. Hans rygg talar fortfarande samma tydliga språk; - Du är en idiot. Och visst, det kan jag förstå. I målområdet går jag fram och ber om ursäkt för felnavigationen. Jag ger en dunk i ryggen  och  hoppas att han ska le lite förlåtande tillbaka. Jag tror jag säger ordet ursäkta 3 gånger och beklagar mig. Men jag får ingen kvittering på att ursäkten godkänns mer än ett flås. Jag lämnar honom med tanken att det inte går att göra så mycket mer än så.
Jag möts direkt av ett ansträngt hjärtligt hånflin och en ryggdunk av Robert. 

- Sprang du fel- synd kompis[läses hjärtligt men ettrigt som en terrier].. Jag kan inte annat än skratta åt situationen. Skrattet avmattas snabbt  pulsen som skjuit i höjden efter den sista tempoökningen. 196 slag hamrar i bröstkorgen och salt svidande svett rinner ner i ögonen. Och ett hånflin på det. Tack för det. Jag kollar på klockan:  Sträcka: 10 220 m. 40.24. Attans. Jag är rökt. Jag älskar att springa. Men inte just precis då.
Trots detta är jag med facit i hand ändå ganska nöjd. Jag chansade och det höll, ialla fall i kroppen. Jag hade tiden i mig men jag fick den inte på pappret.

Jag tänker ta revansch på Sylvesterloppet sista december. Då tänker jag springa rätt:) Jag vill ha ett sub40-lopp i år, så är det bara, om det så ska ske på självaste nyårsafton så det väl bli så får det bli så.

Lite siffror om man gillar sånt:

Siffor. 40.23-1.15 skulle gett en tid på 39.07  Jag tror ial 39.30 låg inom räckhåll. Robert slutade på 39.50. Grattis ditt kräk;)

Hög puls! 185 i medel- max 196.

Sista tempodippen är förenad med skam och en dumstrut på huvudet;)

Torsdagens fartlekspass

Här kan ni lyssna på torsdagens utlovade musik igen. Har ni frågor eller synpunkter så lämna en kommentar! Bra cyklat gänget! :-)

Feelbadträning- Love it, hate it, breath it

Jag läste frågan Varför tränar jag? på en blog igårkväll. Svaret löd: "Jag tränar för att det är roligt". Roligt? Jovisst kan det vara roligt att träna. Självklart, jag förstår svaret och håller med om jag ska hålla mig kort. Men för mig är det mer komplext än att bara säga att det är glädje. Träningen ska helst ses som injicerande och positiv, inte påtvingad eller kopplad till andra tankar än att ge ökat välbefinnande. Vilken drivkraft man än har för att träna man än har så väcktes frågan lite djupare i mig. Är min egen träning rolig( inte när jag instruerar utan tränar själv)? Jag älskar ju att träna. Eller?
Svaret..hm.. nej. All träning är faktiskt inte rolig och jag tror många andra har samma uppfattning som jag. Dåliga träningspass gör inte mig gladare, snarare tvärtom. Det är en sak att träna för välbefinnadet och för tillfredställelsen som infinner sig efter träningen.  Men om resultaten uteblir så kan träningen dra ner självkänslan istället för motsatsen. Vissa pass ser man inte fram emot, så är det bara. Att gå på ett gruppträningspass eller springa med ett gäng kompisar en sommarkväll,  det är rolig och social träning. Feelgoodträning. Men det är bara en del av svaret på frågan, i alla fall för mig.
Det är en annan typ av känslor när man kämpar efter ett utstakat mål och försöka överträffa sig själv. Att bli bättre än förra året. Bli starkare. Snabbare. Uthålligare. Orka mer. Bevisa för sig själv. Och att också lyckas med sin jakt på förbättring. Att låta träningskläderna under passen bli ett med huden, fastlimmade i svett. Att få ett ljust linne skifta färg och mörkna som en skugga av svetten. Att gå från att vara brännhet och törstig till att frysa i en en vilodel i en intervall för att sedan åter vara varm och febrig sekunderna senare. Att förgifta kroppen med mjölksyra, in i varenda liten muskel. Att låta blodkropparna portionera ut syremolekyler till muskelfibrer som ber om nåder och vill att man ska sluta. Att helt enkelt träna så att det gör ont. Att jämnt och ständigt slåss mot klockan, ibland med gott resultat och ibland med veckor och månader med knäckande förlorande nederlag.Tiden som hänsynslöst aldrig kompromissar eller förhandlar med känslorna.

Vad händer då? Ler jag och njuter av träningen? Nej, jag snarare svär inombords, tänker svart och negg. Jag skriker inom mig under vattnet i bassängen. Jag orkar knappt kicka upp mot ytan efter vändningen när fötterna desperat och trött trycker ifrån från kaklet. Jag vet att mitt tappade tempo kommer ge mig 7 sekunders vila på starttiden och sekundklockan på väggen stressar vidare igen och igen.  Några sekunder minus gör att olustkänslora växer i kvadrat. Limbo. Frustration. Glädje? Inte direkt.

Likaså när jag ser avståndet öka till träningskompisens rygg  i löpslingan och konstaterar jag måste släppa ryggen för att min kropp inte förmår hänga med. När pulsklockans pulsslag ökar och hastigheten på  GPS:en minskar. Nej, inte är det så värst skönt när man springer i slingan och får förälskade par att vända sig om 15 meter innan man passerar för att se vad det är för flåsande idiot  med tunga steg som verkar vara påväg genom just  deras speciella kväll. Är det rolig träning då? Hm. Inte speciellt.
Inte heller smilas det så mycket när man försöker bryta sig genom en iskall motvind på cykeln när naturen inte visar en tillstymmelse till barmhärtighet utan snarare skrattar mig i ansiktet.  Nej, då är träningen faktiskt inte rolig. Onda endorfiner  och adrenalin som sticker som nålar i kroppen.

Då längtar jag bara bort. Eller fram. En eller två timmar in i framtiden, bort från stumma cykelben,  blytunga simaxlar, löpkrämpor, negativa tankar och en flåsig munhåla fylld av järnsmak och segt saliv. Då längtar jag till efter att den pågående jäkla träningen ska upphöra. Dessa pass är allt annat än glada.  Feelbadträning i sin äldlaste form. Den har på något sätt en plågsam charm men bara i tempus imperfekt. I presens och futurum är dessa pass en ren dos ångest. 

Feelbadträningen består av trösklar som man måste bemästra. Dessa trösklar ska man kravla sig över,  osnyggt och osexigt, mentalt kluven och schizofren, med och mot sin egen vilja, på samma gång. Man kämpar mot sitt intellekt som säger nej och samtidigt mot sitt fysiska jag som inombords lipar som ett litet barn. Lev i nuet- nej tack- inte just då- överlev helvetet och lev sen. Varför gör jag det här? Ingen tvingar mig. Bara jag själv. Envetet och självplågande så ska jag ta mig igenom pass av denna karaktär. Då finns inte med ett uns av leende på läpparna. Hjärnan är blank på insidan. Då är träningen ett nödvänligt ont, i ordens dubbla bemärkelser.

Så.. tränar jag för att det är roligt? Ja, ibland, såklart, men ofta är det också en pina. Vad är då svaret? Varför tränar jag? Jo, jag jag tränar främst för att bli bättre. Och ska man bli bättre så får man förlika sig med att inte ha kul jämt.

It´s not over until it´s over

100% musikalitet

I konrast till mitt förrförra inlägg om likriktad musik så vill jag slå ett slag för ren och själfull musik. Den här norske killen har verkligen en stämma av guld och en närvaro i tonen vassare än ett rakblad. Håll i hatten för nu svänger det!

Detta är vad musik handlar om- glöd!

InCycle producent till Gbgvarvets löparresa!

 

Nu är det klart! InCycle står som producent till Göteborgsvarvets löparresa, världens största halvmara. Det blir inte heller sämre av att det är denna fantastiska tjejen är en av två inspirerande löpledare på plats. Destinationen är Bahia Feliz på Gran Canaria och kan det bli en bättre uppladdning för sommarsäsongens löp- och triathlonsäsong? Nej, jag tror inte det. Mer information om resan finner ni här. 

Framtidsscenario: Samma musik på alla gym

Jag läste en intressant tråd på träningsforumet funbeat igår kväll. En något förtvivlad instruktör beskrev att de på hans gym från och med nästa månad inte längre fick hålla pass med egen musik. Istället ska all musik som spelas på passen byggas på musik hämtad från företaget Musicpartner. Hur det kommer sig att ett gym väljer att  använda musik på detta sett är för mig ett mysterium. Urvalet till spinningpassen blev således begränsat, enligt tråden, till 4000 låtar. Jag förmodar att musiken skulle streamas men detta framgick inte av tråden. 

Skulle jag själv hamna i samma sits, att behöva välja musik ur en korg med mainstreamhits, skulle jag välja att sluta instruera, på stubinen. Självklart ska man använda musik som är lagligt anskaffad, men det borde också vara den enda restriktionen. Musiken är en otroligt viktig del av instruktörens uttryck och tar man bort friheten att välja musik dör själen i träningen. 

Musikrasist?

Överhuvudtaget blir gymbranschen mer och mer likriktad och stereotyp. De små gymmen försvinner, de stora kedjorna tar över. Det är i princip samma leverantörer av träningsprodukter överallt. Det pratas ibland om att kvalitetssäkra produktutbudet genom att förkoreografera  och styra klasser mer och mer. Frågan är om det blir bättre kvalitet och om mångfalden gynnas av detta? Är det rätt väg att gå? Vad tror du?

Skapa ditt pass på 10 minuter? Det passet verkar genomtänkt..

Kona Ironman

I helgen avgörs vem som blir världens främsta Ironman på WM på Hawaii. Loppet anses vara det mest prestigefulla loppet inom Ironman-distansen. Vill man ha koll på fältet, spana in filmen nedan. Svenska Pasi Salonen från Borås är på plats för att försöka ta hem titeln som världens bästa 45-åring i sin agegroup. Jag har tidigare sett att han bl.a. kört intervallpass på sin spinningcykel i bastun(!) för att vänja sig vid värmen. Hoppas det går vägen för allt slit Pasi!

Övriga svenska deltagare:


Lennart Moberg M30-34

Marco Isel M30-34
Henrik Jeansson M35-39
Staffan Westerberg M35-39
Lars Mattsson M40-44
Antti Antonov M45-49
Pasi Salonen M45-49
Finn Borg M45-49
Camilla Larsson W35-39
Viktoria Johansson W 40-44

Kenza som triathlet

Två av Sveriges största bloggerskor, Kenza och Tyra, har provat på en sprint i triathlon. Hur gick det? Kolla här! 

Nya snabbfotingar samt kvällens pass

Jag har kommit hem efter ett spinningvikariat för Monika på Sisjön. När jag öppnade mitt skåp låg en skokartong instucken i botten i skåpet. Gymnasium har ett samarbete med Asics vilket ger oss anställda ett par valfria Asics-skor/termin. Jag springer i ett par GT-2150 som jag är supernöjd med. Jag har ett tag sneglat på ett par Gel-Noosa och blev väldigt glad när jag kunde ta ut ett par i spons istället.

Noosa är en ren triathlon-sko med medföljande snabbsnörning och smarta innermaterial som lämpar sig när man stoppar ned sina bara och blöta fötter efter simningen. Skon är lite av en lättviktare med sina 249 gram och sticker helt klart ut i sin djärva färgsättning. Plösen sitter fast och åker inte på sniskan vid snabba växlingar och snörningen är assymetrisk för att skona nervbanorna på fotryggen. Sist men inte minst, ränderna på sidan är självlysande i mörkret( mycket viktigt och användbart;) Mycket teknologi i en sko med andra ord!

Här kan lyssna på kvällens fartlekspass, en lite modifierad version av RosaDygnet-passet

Femtioåttatusen- check

Nästa års Göteborgsvarv, 2011, är fulltecknat igen. Det är rekord, aldrig tidigare har loppet fyllts upp såhär tidigt på året. Det som har kallats löpboom får snart revideras till en ny livsstil. Löpningen verkar vara här för att stanna. Inte mig emot. 

Jag är med. Är du?

Lisa gör det igen!

Svenska triathleten Lisa Nordén krossade hela fältet i LA Triathlon i helgen. Hon segrade överlägset och hade 9:e bästa cykeltiden. Bland herrarna!! Kul och grattis!

Bild från Lisas hemsida. Snabb som tusan.

We Will Rock You?

I somras lämnade jag SATS som anställd och övergick att bli medlem istället. Jag bor nära flera SATS-center i Göteborg och eftersom jag simtränar en del är det smidigt att vara medlem på ett gym som ligger i anslutning till Valhallabadet (vilket medför fri entré i badhuset). Jag nyttjar alltså främst bassängen, löpbanden på olika center, styrketräning samt går på en del pass, mestadels cykelpass. Spinning eller cykel som SATS kallar det, är den gruppträningsform som omsätter flest deltagare. 

SATS spetsar till sitt ordinarie schema med s.k. eventklasser under året och även cykelklasserna är inkluderade. I första svängen gjordes temaklasser på schlagermusik då schlagerfestivalen rullade parallellt på tv-apparaterna. I  höst ges under några veckor klasser på temat rock under parollen "We Will Rock You"- kopplat till musikalen i Stockholm med samma namn. Återigen är det ett musiktema som präglar cyklingen. Är det någon som har gått på en klass och kan dela med sig av upplevelsen? Om inte- några andra synpunkter? Hit me! :-)

Tumme upp? Eller ned?

Mercy

Jag fick flera frågor om vad det var för version av Duffys Mercy på Rosa Bandet. Det var en s.k. mashup d.v.s. när en dj slår ihop två låtar till en. Den andra låten är the Police/Stings klassiska låt Roxanne. Håll till godo:)

Rosa eldsjälar

I helgen gick Göteborgs numera riksbekanta evenemang Rosa Dygnet av stapeln. Det var tredje gången jag besökte Rosa Dygnet, första året var jag där som deltagare och de senaste 2 åren som presentatör. Eventet hölls på Sportlifes flagganläggning, fina Sportlife Exclusive. Bakom Rosa dygnet står en lite entusiastisk, ambitiös och framförallt hjärtlig skara personer som lägger massvis med timmar på att dra ihop dryga 100 000 kr för cancerforskningen. Jag vill verkligen tacka Maria, Emil, Jim och Christer för er rosa glöd som räddar liv och med skratt som förlänger liv! Ni får framföra detta till resten av ert crew! 

Grattis till era framgångar med insamlingen!

Årets spinningprestation insats måste vara Sara och Stefans Mannings 24 timmar på en cykel i ett sträck! Wow!

Nya InCycle instruktörer!

Jag har tillsamman med tjejerna på bilden och hållit grundutbildning i spinning på Gymnasium Sisjön i helgen. Vi var ett litet och energiskt gäng som tog oss genom teori, praktik och cyklat i dagarna två. Nu är det bara att sätta sig i ledarcykeln och coacha klasser för kung och fosterland:) Bra jobbat tjejer och lycka till framöver!

En suddig bild på 3 skarpa tjejer: Annika, Sofia och Sanna- 3 nybakade spinninginstruktörer!