RaceReport Sävedalsloppet 10 km

Idag har Göteborg visat sin bästa sida iklädd i en fantastiskt vacker höstskrud. Stan har legat inbäddad i kallt friskt högtryck med träd som praktiskt taget brunnit i färg, det ena vackrare än det andra. Solen har legat höstlågt med massa kontrast och skugga  över marken, lite som i en film av Colin Nutley minus en gråtande Helena Bergström.

Dagen till ära tog jag och min kompis Robert ett spontant beslut kvällen innan att springa Sävedalsloppet trots att vi har sprungit ganska infrekvent och lite mängdmässigt, den senaste tiden. -"Vi tar det som ett snabbdistanspass" vilket honom och mig emellan betyder en icke uttalad tävling mellan oss. Så är vår jargong.

Vi var lite småsena iväg och väl på plats efteranmälde vi oss 20 min innan start. Således blev uppvärmningen väldigt kort, knappa 10 minuter.

Min egen tanke innan loppet var att hålla jämn fart och gå ut lugnt, 4-minuterstempo rakt i genom.

 -Under 40 min så är jag nöjd,  sa jag till Robert på parkeringen. Jag med, sa han. Deal. En highfive och en lyckönskning på det. Sen mot startledet.


Loppet
Startskottet ekar genom Sävedalen när pistolen går av. Några fåglar lättar från träden samtidigt och  det ser ut som precis i en film. Loppet är igång. Jag får en bra start långt fram i innerledet och njuter av två varv på banan runt idrottplatsen. Det går fort, de pigga benen är fulla av frihet och höga på vackert väder. De är svårtyglade. Åskådarna ser nöjda ut i solskenet.  Det ryker ur termosarna och de peppar med rop och visslingar  innan vi viker ur löparbanan mot den utmätta slingan. Jag tycker mig se Robert sticka iväg  före mig ut ur Valhamra idrottsplats men håller honom inom synligt räckhåll de första 3-4 kilometrarna. Efter ett tag upptäcker jag dock lite förvånat att ryggen tillhör någon som liknar honom. När jag slänger en blick över axeln bakåt ser jag att han istället ligger ca. 100 m efter mig. Vi håller ganska jämt tempo när vi tränar men han brukar susa om mig på slutet. Jag ångrar nästan min öppning när jag inser hans uppenbarelse, han brukar vara starkare på slutet. -Jaja, jag får kämpa på tänker jag.

De första 5 kilometrarna går trots snabbare planerad fart ganska lätt. Det är förhållandevis platt och kroppen känns alert. Jag känner mig mentalt driven, vädret och benen verkar komma bra överens idag. Jag håller lite koll på farten och pulsen men vill inte titta för mycket. Farten är lite bättre än tänkt, pulsen högre än vad jag upplever den, ca 94-95%MP. 

Mellan kilometer 6-8 börjar det bli mer kuperat med fler backar uppför. Jag sänker medvetet farten för att inte spränga mig i backarna. Kroppen svarar bra men jag börjar känna att uthålligheten tar ut sin rätt uppför backarna. När jag passerar 8 km skylten slänger jag en blick bakåt. Robert ligger något lite längre efter mig nu.
Jag springer sedan någon kilmeter bredvid en kille som håller samma tempo och tappar jag den mentala närvaron en smula. Jag åker med i tempot, utan att tänka. Vi ligger och drar lite fram och tillbaka och  tappar visuell kontakt med de framförvarande på slingan som svänger och kränger i villakvarteren. Trots att mitt fokus börjar falna så är huvudet positivt, jag ser att sub40gränsen ligger inom klart räckhåll. Endast en fullständig genomklappning kan få mig att inte bryta gränsen och någon genomklappning är inte på antågande. 

Strax innan 9 km-markeringen tappar jag fokus i går in i min egen löpbubbla några tiotals sekunder.
Vi närmar oss en liten fyrvägskorsning vid  en träddunge  och jag agerar hare. Tempot har ökat utan att jag har märkt när får jag något som kan liknas vid en blackout. Jag försöker se var de andra löparna tagit vägen men det är tomt som i kyrkan framför oss.  Tomt i alla väderstreck. -Var 17 tog de vägen, tänker jag.  

Jag tycker mig se någon i höger ögonvrå och tar instinktivt höger när passerar centrum den lilla cykelvägskorsningen. Framåt sett står en vägbom och till vänster skulle vi sett de andra om de sprungit ditåt. Höger. Det måste vara höger! Killen jag sprungit med hänger på men när vi sprungit ca 100 m uppför cykelstigen över krönet ser jag fortfarande inga andra  löpare framför mig. Vägen försvinner som en folktom ringlande orm in i horisonten. Med tanke på vidderna framför oss borde någon löpare synas till. Men det är tomt.

 -Det här kan inte vara rätt, säger jag när mitt tempo sjunker. Min tempobroder ger en ganska irriterad blick när han tycker jag har lett honom åt fel håll. Jobbigt läge, jag förstår honom. Felet är mitt.  

Vi stannar upp, jag kollar bakåt och ser några löpare passera nedan bakom oss, bakåt i backen. Nyss ledde vi över dem och de hade korn på våra ryggar. Nu är vi stillastående åskådare med hakan och lokalsinnet nere i knähöjd. Ombytta roller.
De springer rakt fram, zickzackar genom bommen, där jag tog höger. - Fasiken också. Jag inser mitt misstag och den blurriga löpbubblan spricker som en såpbubbla. Nu är jag skärpt fast vilse. 

Jag vänder på klacken och killen med den irriterade blicken har nu istället en arg ryggtavla som accelererar i ett ordentligt tempo nedför backen. Jag försöker haka på men han dundrar på och får en lucka på 10-20 meter. När vi kommer på rätt kurs igen ser jag att mina 120 m försprång på Robert har blivit 220 m bakom honom istället. Ödets ironi. Det här lär man få höra i mål. Tio gånger om. Sådan är vår jargong.

Jag tittar på klockan. Mer än 1 minut har passerat, jag har sprungit 200 m extra, i  uppförsbacke dessutom, stannat upp, vänt tillbaka och dumt nog verkligen hunnit känna efter hur stumma benen är. Den mentala termometern sjunker från Ibiza till istid på i en handbromsvändning. Det blir ett nytt lopp, ett klart otrevligare sådant..

Jag inser nu att om det ska spurtas så ska detta påbörjas nu,  nästan 1 kilometer innan mål, för att nå ikapp. Jag ska ta mig under den där lite smått magiska 40 minuters-gränsen som blinkat som en neonsylt i huvudet.Jag ska. Jag ger inte upp. Jag har adrenalin för ett regemente i omlopp. Jag kämpar på. Det kan gå. När jag en 90-graderssväng senare sedan ser de sista 600 m framför mig inser jag dock att detta blir en svår resa. Det går uppför och svänger, hela vägen, mot mål.  Då släcks hoppet, arenalinet dunstar som  bensin och kvar finns mjölksyran tillsammans med en mental härsmälta. Ridå ned. Goodbye sub40. Det går helt enkelt inte att springa ikapp klockan.

Jag håller ryggen på min arga draghäst, knappar in och tar mig förbi honom inne på målvarvet på idrottsplatsen. Om jag var impopulär för några minuter sedan är det skottpenar på mig nu. Hans andetag blir kraftiga, vulkaniska, och de överrstöstar mina egna frustningar . Det kokar adrenalin i luften men det är inte mitt. Han kommer inte släppa mig, det är en sak som är säker. Han låter som ett ånglok som är fullproppat med glödgat kol i min nacke och de sista 10 metrarna spurtar han om mig in i målfållan.

Det kan jag bjussa på, det är jag nästan skyldig honom, tänker jag.  Jag klämmer ur mig ett ansträngt "Snyggt" när han passerar målet 2 meter före mig men får ingen respons på tillropet. Hans rygg talar fortfarande samma tydliga språk; - Du är en idiot. Och visst, det kan jag förstå. I målområdet går jag fram och ber om ursäkt för felnavigationen. Jag ger en dunk i ryggen  och  hoppas att han ska le lite förlåtande tillbaka. Jag tror jag säger ordet ursäkta 3 gånger och beklagar mig. Men jag får ingen kvittering på att ursäkten godkänns mer än ett flås. Jag lämnar honom med tanken att det inte går att göra så mycket mer än så.
Jag möts direkt av ett ansträngt hjärtligt hånflin och en ryggdunk av Robert. 

- Sprang du fel- synd kompis[läses hjärtligt men ettrigt som en terrier].. Jag kan inte annat än skratta åt situationen. Skrattet avmattas snabbt  pulsen som skjuit i höjden efter den sista tempoökningen. 196 slag hamrar i bröstkorgen och salt svidande svett rinner ner i ögonen. Och ett hånflin på det. Tack för det. Jag kollar på klockan:  Sträcka: 10 220 m. 40.24. Attans. Jag är rökt. Jag älskar att springa. Men inte just precis då.
Trots detta är jag med facit i hand ändå ganska nöjd. Jag chansade och det höll, ialla fall i kroppen. Jag hade tiden i mig men jag fick den inte på pappret.

Jag tänker ta revansch på Sylvesterloppet sista december. Då tänker jag springa rätt:) Jag vill ha ett sub40-lopp i år, så är det bara, om det så ska ske på självaste nyårsafton så det väl bli så får det bli så.

Lite siffror om man gillar sånt:

Siffor. 40.23-1.15 skulle gett en tid på 39.07  Jag tror ial 39.30 låg inom räckhåll. Robert slutade på 39.50. Grattis ditt kräk;)

Hög puls! 185 i medel- max 196.

Sista tempodippen är förenad med skam och en dumstrut på huvudet;)