torsdag, oktober 14, 2010

Feelbadträning- Love it, hate it, breath it


Jag läste frågan Varför tränar jag? på en blog igårkväll. Svaret löd: "Jag tränar för att det är roligt". Roligt? Jovisst kan det vara roligt att träna. Självklart, jag förstår svaret och håller med om jag ska hålla mig kort. Men för mig är det mer komplext än att bara säga att det är glädje. Träningen ska helst ses som injicerande och positiv, inte påtvingad eller kopplad till andra tankar än att ge ökat välbefinnande. Vilken drivkraft man än har för att träna man än har så väcktes frågan lite djupare i mig. Är min egen träning rolig( inte när jag instruerar utan tränar själv)? Jag älskar ju att träna. Eller?
Svaret..hm.. nej. All träning är faktiskt inte rolig och jag tror många andra har samma uppfattning som jag. Dåliga träningspass gör inte mig gladare, snarare tvärtom. Det är en sak att träna för välbefinnadet och för tillfredställelsen som infinner sig efter träningen.  Men om resultaten uteblir så kan träningen dra ner självkänslan istället för motsatsen. Vissa pass ser man inte fram emot, så är det bara. Att gå på ett gruppträningspass eller springa med ett gäng kompisar en sommarkväll,  det är rolig och social träning. Feelgoodträning. Men det är bara en del av svaret på frågan, i alla fall för mig.
Det är en annan typ av känslor när man kämpar efter ett utstakat mål och försöka överträffa sig själv. Att bli bättre än förra året. Bli starkare. Snabbare. Uthålligare. Orka mer. Bevisa för sig själv. Och att också lyckas med sin jakt på förbättring. Att låta träningskläderna under passen bli ett med huden, fastlimmade i svett. Att få ett ljust linne skifta färg och mörkna som en skugga av svetten. Att gå från att vara brännhet och törstig till att frysa i en en vilodel i en intervall för att sedan åter vara varm och febrig sekunderna senare. Att förgifta kroppen med mjölksyra, in i varenda liten muskel. Att låta blodkropparna portionera ut syremolekyler till muskelfibrer som ber om nåder och vill att man ska sluta. Att helt enkelt träna så att det gör ont. Att jämnt och ständigt slåss mot klockan, ibland med gott resultat och ibland med veckor och månader med knäckande förlorande nederlag.Tiden som hänsynslöst aldrig kompromissar eller förhandlar med känslorna.

Vad händer då? Ler jag och njuter av träningen? Nej, jag snarare svär inombords, tänker svart och negg. Jag skriker inom mig under vattnet i bassängen. Jag orkar knappt kicka upp mot ytan efter vändningen när fötterna desperat och trött trycker ifrån från kaklet. Jag vet att mitt tappade tempo kommer ge mig 7 sekunders vila på starttiden och sekundklockan på väggen stressar vidare igen och igen.  Några sekunder minus gör att olustkänslora växer i kvadrat. Limbo. Frustration. Glädje? Inte direkt.

Likaså när jag ser avståndet öka till träningskompisens rygg  i löpslingan och konstaterar jag måste släppa ryggen för att min kropp inte förmår hänga med. När pulsklockans pulsslag ökar och hastigheten på  GPS:en minskar. Nej, inte är det så värst skönt när man springer i slingan och får förälskade par att vända sig om 15 meter innan man passerar för att se vad det är för flåsande idiot  med tunga steg som verkar vara påväg genom just  deras speciella kväll. Är det rolig träning då? Hm. Inte speciellt.
Inte heller smilas det så mycket när man försöker bryta sig genom en iskall motvind på cykeln när naturen inte visar en tillstymmelse till barmhärtighet utan snarare skrattar mig i ansiktet.  Nej, då är träningen faktiskt inte rolig. Onda endorfiner  och adrenalin som sticker som nålar i kroppen.

Då längtar jag bara bort. Eller fram. En eller två timmar in i framtiden, bort från stumma cykelben,  blytunga simaxlar, löpkrämpor, negativa tankar och en flåsig munhåla fylld av järnsmak och segt saliv. Då längtar jag till efter att den pågående jäkla träningen ska upphöra. Dessa pass är allt annat än glada.  Feelbadträning i sin äldlaste form. Den har på något sätt en plågsam charm men bara i tempus imperfekt. I presens och futurum är dessa pass en ren dos ångest. 
Feelbadträningen består av trösklar som man måste bemästra. Dessa trösklar ska man kravla sig över,  osnyggt och osexigt, mentalt kluven och schizofren, med och mot sin egen vilja, på samma gång. Man kämpar mot sitt intellekt som säger nej och samtidigt mot sitt fysiska jag som inombords lipar som ett litet barn. Lev i nuet- nej tack- inte just då- överlev helvetet och lev sen. Varför gör jag det här? Ingen tvingar mig. Bara jag själv. Envetet och självplågande så ska jag ta mig igenom pass av denna karaktär. Då finns inte med ett uns av leende på läpparna. Hjärnan är blank på insidan. Då är träningen ett nödvänligt ont, i ordens dubbla bemärkelser.

Så.. tränar jag för att det är roligt? Ja, ibland, såklart, men ofta är det också en pina. Vad är då svaret? Varför tränar jag? Jo, jag jag tränar främst för att bli bättre. Och ska man bli bättre så får man förlika sig med att inte ha kul jämt.

17 kommentarer:

soffan sa...

Åh, fy fan vad bra! Det är utan tvekan feelbadträningen jag måste skärpa till mig med om det ska bli något av mig. Love it, hate it, breath it, men DO IT FÖR BÖVELEN SOFFAN :).

Suzan sa...

Klockrent inlägg!

Jag ska läsa det igen när den skadade foten är läkt så jag kan peppas av det!

ÄtaTränaKämpa sa...

Det här är skälet till att jag läser din blogg, du skriver så fantastiskt bra!

Åsa sa...

Kan bara instämma! Bra inlägg.

Paula sa...

fyfan vad bra skrivet! Jag tror jag borde skriva ut det här inlägget och sätta upp på dörren!

Magnus sa...

Tack för alla peppande och snälla kommentarer. Ur askan och in i elden- det kommer nya pass:) Trevlig helg:)

Katarina M-I sa...

Tack och amen!

Tur att man glömmer feelbadpassen så jädra snabbt:)

Rätt vad det är så är det medvind, marängswiss och pang, pang ben.

...i snitt tre gånger per år.

Rent språkligt är detta det bästa jag läst på länge. Riktigt, riktigt bra!

Sara Jansson sa...

Tack för simkomplimangen på min blogg:) kul för nu har jag hittat hit också.

Jag tränar också för att bli bättre men i morgon ska jag tävla för att ha kul:)

Helena sa...

WOW - tack för underbart inlägg! Otroligt inspirerande och språket är fantastiskt! Kommer att sprida det vidare...

Sandra sa...

Klockrent inlägg :)

Marie sa...

Ibland tycker jag att kämpandet och smärtan faktiskt kan vara en glädje i sig, och att träning för att må bra kan vara att visa för sig själv att man kan. Prestationsglädje helt enkelt!

Det var ett väldigt klokt inlägg i alla fall, bra inledningstal för folk som just börjat träna kanske? :)

Magnus sa...

Tack Katarina, du har rätt, smärtminnet är kort:) Pang pang och marängschwish- haha- ja- det väger upp. Man får ta det onda med det goda som Lars von Tier säger i serien Riget:)

Magnus sa...

Och TACK för fler kommentarer som värmer i hösten:) Lycka till med träning och bloggar i höst:)

Jenny sa...

Oj! Det var det bästa jag läst på länge - så jäkla rätt! Ska spara inlägget och läsa det om och om igen när det behövs. Tack!

Silverscreen sa...

Instämmer jag med. Klockrent inlägg.

mojo sa...

Word.

Kramar
Mo

kanjagkandu sa...

Skönt att feelgod passen känns så J*vla bra efteråt... när man landar i soffan efter duschen och vet, man VET att man gjort tamejf*n det bästa man kan göra och ATT man har gjort det överhuduvtaget.