Det här är ett långt inlägg. Jag tänkte lägga fram en egen teori vars slutsats jag tror bygger på en kedja av orsaker. Det ligger inga vetenskapliga studier i botten för den, inte heller några direkt djupgrävande analyser. Det är en teori kort och gott. Jag grundar den mestadels på egna funderingar men även på samtal och utbytta erfarenheter med vänner i branschen, bloginlägg och reflektioner i största allmänhet. Det är någon slags betraktelse som har växt fram under flera år. Dessa tankar har legat i bakhuvudet och säkert speglats i många inlägg redan tidigare. Det är inte helt lätt att göra rättvisa analyser av en bransch när man själv befinner sig i den. Den kanske dock kan förklara vissa saker jag tidigare har hintat om, saker som jag skrivit om mellan raderna Det kan säkert förklara en viss beundran för somliga företeelser och viss skepsis mot andra. Here goes..
Efter årsskiftet går
the Nike Blast av stapeln, nordens största gruppträningsinstruktörträff och en inspirationsfest för tränande. Det är idel kända instruktörer från Sverige och proffs influgna från både USA och Europa som besöker Stockholm. Jag tittade i genom alla namnen och slogs av mångfalden av träning. Alla presentarörer är förutom duktiga instruktörer också drivna
entreprenörer med egna träningsidéer. De försöker inspirera med nya träningsformer, styra träningsbranschen mot ett håll där deras övertygelse ligger. Jag är ett fan av entreprenörskap så alla unika uttryck som presenteras tilltalar mig även om träningsformerna kanske inte alltid faller mig på läpparna. Jag slogs även av en annan sak när jag läste om presentatörerna,
åldern på dem.
Nästan alla är mellan 30-40 år gamla. Några få är äldre och likaså är några yngre men majoriteten är runt 35 år. Är det en slump eller varför är det så? Jag själv är 34 år, ingen duvunge för att presentera rent åldersmässigt med andra ord. Innan 2010 hade jag knappt presenterat på konvent alls så det gångna året blev något slags genombrott på riksplan. Jag hade dessförinnan kört i 8 år innan jag blev tillfrågad. Jag har aldrig aktivt sökt att får presentera någonstans och har kanske snarare haft en återhållsam approach till att göra så än motsatsen. "Genombrottet" berodde på en enda sak, jag hörsammades. Bloggen hade säkert gjort sitt men också att
någon hade lagt märke till min träninsgfilosofi. Jag fick en putt i ryggen och någon trodde på mig. Jag fick en mentor.
Tack för det!
Hur kommer det sig att man ska vara så pass gammal som 30+ för att presentera på de större eventen? Och varför är det så få nya presentatörsnamn nu när gymbranschen har växt så det fullkomligt har knakat i städer i Sverige de senaste 5 åren? Inom idrott pratar man om återväxt, finns den i gymbranschen?
Jag tror det finns flera anledningar till varför det ser ut som det gör och tänkte spåna lite om varför. Det tar några år att bli säker i sin roll som instruktör, det är nog en del av svaret på den något höga medelåldern på presentatörerna. Men jag tror också att det bottnar i något annat. För att göra detta får jag ganska långt från den pudelns kärna. Det är också någon slags periforitänk till mitt
trendspaningsinlägg.
Trots mina 8 år i gymbranschen är jag inte ingen tungviktare, snarare tvärtom, jag är ett moget blåbär. Det finns många som har verkat i 25 år och längre än så. De har ett ännu längre historiskt perspektiv än jag har. Jag hann träna i 2 år på gym innan jag blev instruktör. Innan dess bedrevs all träning i simhallen, i löpspåret eller i simhallens styrketräninghall i Ystad. För 10 år var gymbranschen ett ganska ovisst faktum för mig och jag kände mig som idrottare inte direkt hemma där heller.
Trots att jag är relativt ung i branschen så har jag ändå varit med så pass länge att jag har sett och iakttagit vissa förändringar som jag tror kan kopplas till en längre orsakskedja. Den röda tråden handlar i grund och botten om ekonomi och ägande. Jag tror dessa två ord nämligen båda har bidragit till att det har blivit som det har blivit med de kursiverade frågorna ovan. Branschen har genomgått en förvandling de senaste 10-15 åren, ett barn har blivit en tonåring.
Den stora förändringen har varit gymmen har gått från att vara småföretag till att bli en industri som faktiskt omsätter miljarder. För bara 10 år sedan var gymmen små företag drivna av lokala entreprenörer. Trots att de kedjor som finns idag fanns( med några undantag) då också så drevs klubbarna och centrerna mer som små satellitföretag och eller som franchise. Det fanns en övergripande organisation och ett varumärke i ryggen men strukturena var mer diffusa än idag.
Trenden de senaste åren har gått åt att bolagen, alltså kedjorna, ska äga sina klubbar själva. Franchisetagarna har blivit utköpta i den mån pengar funnits. Det är inte något konstigt med det, gymmen drivs med samma företagsambitioner som andra storföretag. Det har skapat traditionella företagsstukturer med intranät, internutbildningar och man har helt enkelt försökt att legitimera gym som ett vanligt arbete både internt- och utåt sett. Ur ett företagsperspektiv har branschen förmodligen effektivserats. Reformerna har fört en del riktigt bra saker med sig, SATS har t.ex. infört kollektivavtal, oegentligheter som svartjobb och svarta pengar har minskat med den ökade kontrollen. Personer som faktiskt har velat jobba på gymföretag har kunnat göra detta som anställda( inte som egna företagare) med pensionsparande och sjukförsäkringar. Men är all utveckling av godo?
Idag ägs gym i storstäderna i större grad av kedjor som som sagt helst vill äga klubbarna för att få full avkastning. Kedjorna i sin tur får ekonomiska medel från aktieägare, riskkapitalbolag, kreditbolag, liesingföretag till inventarier eller banker. Eftersom det är väldigt dyrt att starta ett gym med lokalkostnader, maskinparker och personalkostnader pumpas det in pengar in för att ständigt köpa nya anläggningar. Några kanske går back, några andra går plus men summa sumarum är det som räknas vid boksluten.
I slutändan gäller det för ägarna av kedjorna att få avkastning på sina satsade eller utlånade pengar. Med kraven på avkastning så gäller samma markandsekonomiska lagar som i alla andra branscher, man sparar in på det som kan sparas på. Det gäller att hålla ned kostnader och öka intäkterna. Hur gör man då det? Jo, som i övriga näringslivet, man rationaliserar. Det kan handla om att husera egna utbildningar istället för att köpa dem externt, sätta ihop egna koncept istället för att köpa dem av producenter, dra ner på personal, ta in billigare städfirmor (m.m.) eller som i vissa fall starta obemannade gym. Allt detta är i förlängningen resultat av ägandet, någon vill ha tillbaka de instoppade pengarna. Men hur blir då med kvalitéten på det som det som ska levereras, träningen och kompetensen?
När gymmen alltmer har formats i företagskläder så har värden från näringslivet anammats mer och mer. Inte minst verkar vissa som redan befunnit sig i gymbranschen klappat händerna när de har fått byta ut träningsoveraller till kostymer. Det har gett dem lite status helt enkelt. Det har skrivits pärmar med affärsidéer, visioner och missioner som ska implementeras ut i alla led. Förut var det korta beslutsvägar på det lokala planet men idag ska beslut oftas ta centralt och organisationerna har blivit tröga.
Förr var det också som instruktör mer tillåtet att köra klasser på olika gym. Det fanns inte så många gym att hålla klasser på och för att få ihop tider var det en lösning att köra på olika ställen. Idag är det antingen förbjudet eller mindre önskvärt, lite som i övriga näringslivet, man jobbar inte hos en konkurrent. Jag kan förstå principen men som i mitt eget fall handlar det om 1 timmes gruppträning i veckan. Nu är jag nöjd med min situation och har ingen längtan efter att jobba på fler ställen, men ändå, är det rimligt egentligen? Konsultuppdrag fungerar i andra branscher men inte i gymbranschen.
Företagskulturen har dock enligt mig inte riktigt förankrats på ett helt naturligt sätt bland personalen. Om det har gått för fort eller om implementeringen missuppfattats får låta vara osagt. Det positiva effekterna har inneburit ambitioner att bygga starka team med en tydlig organisation som är lojala mot arbetsgivaren och sina medarbetare. Det har också varit bra i termer av pepp inom organisationen och skapa en positiv vi-anda inom företaget. Men, det har blivit oproportionellt för stort fokus på försäljning och jag tycker i flera fall att det egentliga fokus, kärnverksamheten: träning och god service, har fått stryka på foten.
Jag har jobbat under olika arbetsgivare och med facit i hand har det varit nyttigt. Det har funnits likheter och skillnader, både bra och dåliga. Jag har egentligen bara valt ny arbetsgivare aktivt en gång och det gjorde jag i våras. Min tidigare arbetsplats/gym gick i genom olika ägarskiften och jag valde att stanna kvar eftersom jag trivdes bra med mina kollegor och medlemmar. Jag hade givetvis kunnat välja en ny arbetsplats då ( så visst, det var kanske ett aktivt val, hursomhelst..) också men stannade kvar för att jag ville se vad som gavs.
Under mina år har jag förutom ett gott socialt klimat värdesatt en sak mer än något annat, att få verka i en kreativ miljö. Det är något jag har värderat oerhört högt och liksaså gjorde mina kollegor det. Det har handlat om att få pröva idéer och få chansen att lyckas eller misslyckas, både inom gruppträningen men även i andra sammanhang.
Det som är vinsten med att odla kreativitet på en arbetsplats är att personalen blir delaktig i verksamheten och beslut. Lojaliteten för arbetsplatsen ökar, varumärket stärks som en reaktion av lojaliteten och den goda miljön smittar av sig på medlemmarna. Det är win win upphöjt till 2. Eller kanske till 3 rent av. Det får framförallt personalen att tänka, utvärdera produkter och i förlängningen utvecklas. Storstäderna har faktiskt mycket av lära från de små gymmen i mindre städer, dessa är duktiga att läsa av den lokala marknaden och anpassa sina produkter efter den.
När organisationer och företag blir stora gäller det att ha ett enhetligt varumärke utåt sett. Utbudet paketeras i likadan kostym och kvaliteten säkras i koncept. Det finns både för och nackdelar med det. En del av gruppträning lämpar sig bättre för konceptformat, annan inte. Jag har full förståelse för att man säkerställer vissa gruppträningsprodukter i form av koncept för att garantera kvalitet och erbjuda produkter som medlemmarna känner igen. Kvaliteten blir just jämn och likaså också anonym.
Med vunnen enhetlighet förlorar man något annat, genuninitet och orginalitet. När samhället i stort blir mer konformt med samma utbud på vartenda köpcenter så följer gymindustrin samma ström. Trygghetsnakomanin når nya missbruksnivåer, det ska vara samma kakelstorlek i omklädningsrummen annars kommer medlemmarna känna sig bortkomna. Tror vi verkligen på det?
Idag att det är få väldigt få producenter av gruppträningsprodukter i Sverige och stor dominans av några få producenter. Det generar aldrig en helt frisk marknad. Baksidan av konformiteten på gymmen och konceptdominans blir att när koncept efter koncept(kanske omedvetet) serveras som ett standardutbud ifrågasätts inte kvaliteten. Utbudet sätts "för alla andra har det". Det leder också till att inte värdesätta kreativiteten som borde vara en motorn för instruktörerna.
 |
| Känna igen eller upptäcka nytt- vad föredrar du? |
Många av de namn som idag som är stora presentatörsnamn inom branschen har en gemensam nämnare- de är duktiga entreprenörer. De har sina rötter i branschen som var yngre när de startade. Kreativiteten hade ett annat värde. Instruktörerna fick tänka till själv och sätta ihop egna klasser, koreografi fick kluras ut utan att någon annan gjorde det.Vissa klasser höll kanske visserligen sämre kvalitet än dagens koncept men vissa var också bättre.
Idag känns det inte som egna idéer välkomnas ( det finns givetvis undantag). Branschen har blivit dålig på att ta till vara på den kreativet som finns. I förlängningen av detta har duktiga instruktörer startat upp egna verksamheter och lyckats på egen hand. Branschen har tappat flera tillgångar, antingen till konkurreneter eller har de blivit egenföretagare. Kompetens har läckt ut och det har givetvis inneburit förlorade inkomster för gymmen- men det tar man inte hänsyn till i de korta perspektivtänkandet.
Förlusten av instruktörerna har ytterligare en baksida som jag nämnde inledningsvis. Det har också inneburit att yngre instruktörer har gått miste om mentorskap och gratis utbildning genom kunna studera presentationsteknik, utbyta erfarenheter e.t.c. på nära håll . Detta är något har haft stor nytta av själv, att få haft ha närheten till flera duktiga och erkända presentatörer. Det är en utbildning som pågått hela mitt instruerande utan att ens vara en utbildning. Jag har instruerat många klasser men jag har gått på många många fler.
Jag tror att ovan nämnda problematik kommer nå en återvändsgränd till slut. Frågan är bara när det inträffar. Hårda värden som lokaler, hantlar och maskiner kommer devalveras allt mer på när nästan alla gym börjar nå upp till en ganska likvärdig standard. Det som kommer avgöra tillflödet av medlemmar är mjukvaran, människorna som jobbar där och kompetensen. Med det digitala transparenta samhälle som idag finns kommer det inte längre fungera att säga "vi är bäst" utan att bli granskad. Det finns idag ingen direkt medial granskning men det finns en annan granskande maktfaktor, träningsbloggarna! Sökningar på google kommer styra kräsnare träningsälskare dit där de hittar sina favoriter.
Många av de som idag presenterar på konvent är större varumärken med sina egna namn än arbetsplatserna de verkar på. Det är inte ovanligt att medlemmar följer sina instruktörer om de byter arbetsplats. Sociala medier har fått en större betydelse när instruktörer marknadsför sig levande. Träningsbloggarna sprider ringar som ett eko på internetvattnet. Gymmens statiska hemsidor som har inte alls samma livlighet. Gymmen borde istället anamma sina ambassadörer och inse vinsterna. De skulle samtidigt bli mer aktiva bland sina befintliga medlemmar, men det är en annan diskussion.
Jag är helt bergsäker på att kreativiteten och entreprenörsskapet är högst levande bland de som är 20-30 år ute i landet. Det finns återväxt men idag saknas det satsning och vägledning på de som är unga. Gymmen borde inse mervärdet av personal som syns utanför hemanläggningen och belöna de som lägger ned tid på specialklasser och nya idéer. Det är precis som med idrott, de som har talang och nya idéer måste lyftas fram. Problemet är alltså inte bristen på idéer och engagemang utan att den kultur som råder inte uppmuntrar till nytänkande. Jag tror också det förlorade mentorskapet är en stor förlust för just återväxten. Det behövs erfarna peppande personer som puttar idéer och personer framåt, in i rampljuset, istället för åt sidan i skuggan.
Slutsatsen på denna långa utläggning är att jag tror att återväxten på Sveriges kommande presentationsinstruktörer olyckligt har hamnat lite vilse i sviterna av en inte helt lyckad företagsimplementering av gymbranschen. Den unga kreativiteten finns och lever men andas genom ett sugrör under företagsytan och konceptvågorna. Det finns också fantastiska anläggningar och personer som bevisar motsatsen av ovanstående ska tilläggas.
Inlägg
