Mitt i prick

Jag tittade på SVT´s program Sommarpratarna igår. I programmet fick några av gångna somrars värdar träffas över en middag och snuttar ur deras redan sända program spelades upp. Ämnet diskuterades sedan bland middagsgästerna som fick ge sin syn på saken. Gårdagens gäster var Kattis Ahlström, Lena Endre, Nisse Simonsson, Kjell Sundvall och Alex Schulman. De personer som gjorde störst intryck på mig var Kattis och Alex. Jag tyckte Alex Schulman gav ett väldigt sympatiskt intryck när han ställde bra frågor och lyssnade på de andra middagsgästerna. En helt ny person uppdagades, en mycket trevligare kille med god analysförmåga, djup och mjuka värden. Hans eget program från i somras handlade mycket om hans sorg efter sin avlidna pappa. Gripande och vackert skildrade han sin pappas sista minut i liv. Programmet ligger som podcast på iTunes och jag rekommenderar er att lyssna på det.

Det som jag nog ändå satte störst personligt intryck på mig var en del av Kattis Ahlströms program från 2006 då hon berättade om hur en elak recension av henne, som också handlade om hennes person, sänkte hennes självförtroende fullständigt( spela fram till 26.30). Hon ville sluta med sitt jobb och drog sig sedan tillbaka från rampljuset efter detta. Resan från att ha varit en hyllad programledare till en liten osäker person gick snabbt tack vare recensionen. Detta ämnet har jag själv reflekterat över och många kan nog känna igen sig i det hon sa.

Det går också att snabbt att överföra detta "problemet" i vilket sammanhang som helst, t.ex. recensioner av instruktörer på träningsbloggar.

Jag läser ganska många träningsbloggar och det är inte sällan det recenseras instruktörers insatser på pass. Det är både på gott och på ont, sålänge man framför saklig konstruktiv kritik så är det helt ok. Men jag har läst en hel del bloggar där instruktören ibland namnges och sågas för musikval, klädval etc. Är det ok och är det relevant kan man fråga sig?

Det är lätt att intala sig själv att ta osaklig kritik med en klackspark men någonstans är det också svårt att inte bli personligt berörd när man blir offer för den. I mina ögon är det ett ganska fult sätt att sko sig på andras bekostnad. Kaxighet är snarare ett "bra" ord på nätet, det ger ofta fler läsare och bloggen får fler träffar. Det är lätt att vara kaxig och rättfram framför sin skärm i lägenheten men inte lika enkelt att vara det face-to-face med den man recenserar. Varför framför man inte sin kritik direkt efter klassen kan jag fråga mig själv? Jag vill avslutningsvis poängtera att jag tycker bloggar är en bra kanal att lätta sitt hjärta och är inte emot recensioner som är rättvisa och konstruktiva. Någon som såg programmet? Vad tyckte/tycker ni?