Roots

Jag har precis tittat på ytterligare en fin svensk insats på OS. Denna gången nådde inte herrarna i skidskyttestafetten ända fram, det slutade på den där nedrans fjärdeplatsen. Den är retsam trots att man är så nära den absoluta toppen. Men, 4:a på ett OS, det är inte fy skam. Har man sysslat med idrott vet man att resan upp till den nivån som de som deltar på OS är lång. Många vill dit, få lyckas. Idrotten bli mer extrem år efter år och differenserna på toppen blir mindre och mindre.

Man ska först bli bäst som knatte i sin träningsgrupp, sen bli bäst i klubben, bäst på DM, bäst på SM, bäst bäst på NM, bästa junior, bästa senior, bäst på EM och sen bäst i världen, VM. Slutligen, till OS, ska man lyckas toppa både psyke och fysik till rätt 4-årscykel. Missar man får man vänta. I 4 år. 4 år!

Når man dit är man i min bok något utöver det vanliga. Det är målmedvetenhet av rang. Det är slit, smärta, frustration, tvivel, avkall på ett vanligt liv och framförallt passion för sin idrott. Man ska träna när andra sover, man ska sova när andra dricker ett glas vin. Ni fattar, det är ett liv man väljer, ett liv man väljer bort. Jag beundrar verkligen de som lyckas oavsett idrott.

Häromdagen stod tv4 journalisten Max Grinndal och frågade hockeyspelaren Daniel Alfredsson om Sveriges insats i OS-turneringen var ett fiasko. Frågan ställdes 5 minuter efter avblåsningen av matchen. Daniel, som verkar vara en sympatisk kille, kunde inte hålla känslorna tillbaka, det brast och han kallade tv4-journalisten för idiot. Jag kan verkligen förstå D.A. 4 års drömmar raserade på ett sätt som det inte var tänkt, klart att han var besviken. Jag tycker oftast tv4:as sportjournalisters ego verkar större och viktigare än huvudämnet, idrottaren och dennes prestation. Det ska vara fräcka frisyrer och slipsknutar som ska synas i bild under intervjuerna. Är det intressant att se dessa stukade frillor i tid och otid?

Bakom Grinndal står Zlatan. Ett stort ego syns inte bakom ett ännu större.

Går det bra för Sverige är journalisterna på idrottaren sida, går det dåligt blir de kappvändare och sågar för att det säljer bättre. Är det med facit i hand genomtänkt att forumlera sig så när en 4-års dröm just krasat. Nej, jag tycker nog inte det och Max får nog finna sig i att fler än D.A. tycker han då var en idiot.

Jag måste verkligen säga att SVT´s kår av sportjournalister verkar betydligt mer sympatiska och de verkar ha en fin relation med utövarna. De verkar gilla varandra- från båda hållen. André Pops verkar för övrigt vara så trevlig att man vill ha honom i tv-soffan hemma istället och dricka en öl och snacka sport. Kan man få det? :)

Jag skrev för ett tag sedan att jag har haft en enorm tur med att träffa rätt människor i gymbranschen. Det gäller både er som deltar på passen, mina fina kollegor samt det nätverk som byggs upp runt livet som instruktör. Den största behållningen av gym för mig är att det är en mötesplats. Det är Facebook fast det är IRL. Det är livechat s.k. hederligt bonnaprat, med vänner, medlemmar och medarbetare. Det är humor, utbyten , input, inspiration, möten, endorfiner, skratt, adrenalin och kunskap. Vilket paket man får när man tittar på den uppradningen. Ofta är den gemensamma nämnaren att personerna jag ofta bondar med har någon slags idrottsbakgrund. Idrotten verka forma dessa individer till trevliga, nyfikna, generösa, humorösa och fina personer.

I blog-awarden som gick runt för ett tag sedan skrev jag just det, att jag uppskattar idrottarsrörelsen framför fitnessbranschen trots att jag själv verkar där. Det handlar om rötter och tillhörighet, samförstånd med andra och ömsesidig kommunikation. Jag är t.o.m. lagd så att jag nästan gillar idrottare lite mer som nästan flyr den mediala uppmärksamheten efter lyckosamma insatser. Jag älskar klippen när Anders Gärderud, Ulrika Knape eller Tomas Gustavsson får frågan de gillar att vara kändisar efter sin framgångar och alla tre lite skamset svarar -Nej. Det är lite charmigt på något sätt, att stå överst på pallen är inte alltid synonymt med att stå i centrum.

Fitnessbranschen är lite tvärtom. Man ska synas mest och låtas högst, ibland kommer man undan med att vara pajas eller exhibtionist trots att kvaliten på instruerandet eller framförandet inte är topp. Det har väl i och för sig en viss charm men får jag välja så gillar jag idrottsmentaliteten bättre.

Båda branscherna har mycket att lära av varandra. Den ena utesluter verkligen inte den andra, tvärtom ser jag det lite som min mission att dessa världar ska integreras och interagera mer. De ska dra nytta av den mötesplats gymmet är, byggd som en inspirationsplattform. Det är faktiskt min drivkraft som instruktör, den bästa av två världar ska födas.

Det är drivkraften tillsammans med att få utlopp för min passion för musik och den energi som ryms i den. När jag var yngre var det stor prestige att ta med bästa blandbandet på fria timmen på fredag eftermiddag och sen vinna tävlingen bästa blandningen. Det är lite så jag tänker fortfarande, 25 år senare och dessutom tar jag det på ännu större allvar än då. För att gå framåt måste man kunna gå bakåt. Till rötterna.

Vad betyder gymmet som företeelse för dig? Var finns dina rötter?