Sigill- en ledsen öl

Ok. Jag erkänner. Jag har druckit en öl. En starköl t.o.m. Varför erkänner jag det? Jag är inte absolutist. Jag går inte på någon nonakloholic diet heller. Får man som cykelinstruktör inte dricka en ledsen Åbro Sigill framför OS-hockeyn egentligen kanske ni undrar. Jo, självklart får man det. Man jag tänkte bara förklara detta innan jag går längre in i inlägget så ni inte tror att jag är berusad. Jag är mig själv. Bara så ni vet.

Ölen låg under ett säte i bilen efter en kräftskiva i september förra året. Den rullade fram när bilen nått slutdestination och bromsades in, knackade mig lite på hälen och tittade lite ledset på mig. -Varför drack ni inte upp mig. Ni drack upp alla min kompisar men missade mig. Varför?

Inte vet jag. Ingen aning faktiskt. Hade vi sett lille Sigill samma kväll hade han åkt samma resa som sina bröder Becks och Staropramen, ner i strupen. Men av någon anledning låg Sigill kvar under sätet, bortglömd. Ledsen, naken och exposed på en gummimatta i en Yaris.

Väl framme i Göteborg tittade han dock fram, från ingenstans till någonstans och såg på mig som den fula ankungen skulle gjort med ledsen rådjursblick. Jag tog armt Sigill mig till min famn. Han åkte ner bland den övriga packningen, lämnade sitt hem i bilen och hamnade till sist bakom en stor Heintz ketchupflaska i kylskåpet.

Detta var i september 2009. Sen glömdes Sigill bort. Hösten gick. Julen gick. Vintern kom. Men Sigill fick stå skymd inklämd mellan ketchup och Mannerströms senap. Tills idag. Tills nyss. Ketchupen åkte fram på bordet, homemade burger på menyn, OS-värdigt hockeykrubb. Sigill uppenbarade sig. Hej. Nu var tiden mogen. Vi möttes igen. Har du saknat mig? Ja. Sigill, det har jag. Sen gick det fort.

*Ppptjjjyyst*.

Öppnad. Drucken. Ett snabbt slut på ett meningslöst inlägg. Och så vann vi hockeyn.

Godnatt.