Don´t mess with God

Igår skulle jag ta mig i genom ett intervallpass i löpning, 5x5 min med 1,5 minuts vila. Det var lite av ett måstepass men också ett bordeintepass. När jag lämnade hemmet för att byta om på gymmet så var himlen mörk, gråblålila, snudd på svart. Det var kallt ute och jag rös lite längs ryggen när jag mötte temperaturen på gården utanför ytterdörren. Precis innan jag kom in i trapphuset på SATS Landala släppte Göteborgs största och kallaste droppe från takåsen. Droppen landade som en målsökande kall missil i den centimeterstora glipan mellan nacken och jackan, en anti-mys-attack av rang.

Om det hade handlat om ett dartkast hade det varit ett kast Gud den allsmäktige själv bara gör en gång i sitt eviga liv eller en hole-in-one i golf på längsta 526metershålet på Augusta-banan. Droppen gick i 1000 bitar som jämnt fördelades i min nacke. Kylan spred sig likt en aggresiv pandemi ända ned i tårna. Rysningarna övergick på bråkdels sekund istället till en heltäckande frysning av hela kroppen. Jag blev iskall. Jag gick med tunga steg upp för trapporna till entrén på Landala och gick in och bytte om.

Efter ombytet såg jag att fönsterrutorna blivit lite lätt prickiga och slingriga av grått dugg som hade börjat falla mot marken. Vattenpärlorna hann dock knappt nå marken innan vinden tog tag i dem och ändrade deras riktning åt sidan istället, in i husfasaden och emot fönstrena. Jag frös ännu mer när bara jag tittade på glaset.

-Hrm, tänkte jag för mig själv. Jag stod i full löpmundering inne i gymmet och hade hejat på personal och medlemmar på min väg in mot ombytet. Att då vända på klacken inne i gymmet, ombytt för utomhusträning, byta om till vanliga kläder och sedan gå hem fanns liksom inte på prestigekartan. Men det fanns i sinnet.

Jag valde att värma upp på löpbandet istället för utomhus men kände egentligen ganska snabbt att detta inte skulle bli en dag med flyt i benen. De stela stockarna försökte signalera till hjärncentralen att de hellre ville duscha i 10 min och sedan basta en halvtimma. Jag gav mig dock inte, jag värmde upp och tog mig till sist ut. Jag kan lova att jag säkrade min utgång ur trapphuset som en swat-styrke-snut när jag klämde ihop nacken så inte en nanopartikel till droppe skulle kunna ta sig ned på den förra nedslagsplatsen. Det lyckades.

- Där fick du, Gud och ditt väder, tänkte jag. 1-0 till Gårdmark. Sådana tankar straffas snabbt och mitt hybris fick en snabb replik. 2 minuter senare startade en lätt dusch och vred på vind-fönen så pass mycket att kepsen på huvudet fick svårt att sitta kvar. En bit in i uppjoggen såg jag att jag hade pulsklockan inställd på cykel istället för löpning. Attans. Jag stannade och programmerade om den samtidigt som jag hörde hur Gud satt och skrockade nöjt. - Jahaja, jag har visst startat bråk med fel kille, tänkte jag. Då mojnade vinden lite men regnet var fortfarande ganska påtagligt.

Jag matade på med steg på steg och styrde näsan mot Slottskogen. Med en varm kropp och med en blixt i ena ögonvrån riktad emot himlen startade jag min förprogrammerade intervallserie. 1:a 5 minutaren gick bättre än väntat, 4,01 tempo fram till första vilan, pulsen var kontrollerad och under tröskeln. -Haha, Gud, jag knappar in, tänker jag. Det blev en blixtsnabb replik igen. En kall vindpust rakt i bröstet att samt min klocka inte buzzade/alarmerade när nästa intervall skulle starta. Jag blev således sen in i nästa intervall.

Trots att kroppen var varm inombords så småfrös jag på utsidan. Jag kände mig stel och stum. Ena foten kändes lite öm i tårna. Jag var mentalt lack för jag inte satt mig in i klockans funktioner och det fick jag sota för i regnet. Jag sprang nästa 5-minutare med sen start men väl framme vid vila så hörde jag Honom säga: - Gå hem, det är nog nu. Med tanke på mitt tidigare trots och de direkta replikerna på mitt hydbris valde jag att jag att lyda orden.

Jag avbryter normalt sett aldrig pass men eftersom allt hade gått fel så joggade jag hemåt. Jag var frusen, lite metalt knäckt och infångad ett väder ovärdigt en inspelningsdag i Hem Till Gården. Det var en dag i maj men som kändes som en i november. F*ck!

Väl framme vid gymmet pustade jag ut på torget och kände mig trots nederlaget ganska nöjd med att jag orkade fram joggandes med en bräcklig och klen kropp. Jackan andades och ångade svett. Jag rök. Jag tappade för en sekund närvaron i tanken och gick nollställd mot trapphuset.

Om det finns tvillingbröder bland regndroppar så landar brorsan till förra droppen som nästa målsökande obehagsraket för andra gången i nacken. Han var om möjligt ännu fetare i omfång och någon tiondels grad kallare. Det blev samma procedur igen, akut frysning. Jag tog mig åter med tunga steg upp för trapporna och bytte om till torra kläder. Det blir ett kort styrkepass för överkropp och mage, mot alla odds.

Det finns inte ord som kan beskriva känslan av när the good guys, de varma duschdropparna, lämnade duschmunstycket och träffade min frusna kropp i duschen efter styrkepasset. En välförtjänt och efterlängtad bastu vände denna resa genom Hades sal till en ganska angenäm målgång. Ibland ska man stanna hemma och lyssna på sin inre röst.