VärmeSlaget

Jag gillar sol och värme. Jag gillar löpning. Jag gillar dock inte kombinationen av dessa, det blev jag varse om igår.

Gårdagens Göteborgsvarv var mitt tyngsta lopp någonsin. Det har varit varmt tidigare år men inte som igår. Jag hade förhoppningar på morgonkvisten att det skulle bli ett ganska härligt lopp, det var lite dis, varmt men inte stekande. Det sprack dock upp och sen sken solen på ordentligt.

Jag hade visserligen inget bra formbesked med nästan 10 dagars uppehåll p.g.a. ont i foten. Den kändes dock bättre så det gav en liten mental boost. Loppet i sig var ju också peppande, fint väder gör solsvultna svenska på gott humör.

Väl nere på plats i slottskogen lämnade jag in min väska i SATS tält och morsade på lite kollegor. Stämningen var god! Jag hade gott om tid att värma och sprang lugnt i en kvart och kände på några korta tempoökningar. Det kändes bra, foten kändes av men dubbla ipren och eeze-spray dövade smärtan. Steget kändes ändå bra och det gjorde mig glad inombords.

Jag hoppade in startfållan någon minut innan start. Det doftade linement, svett och förväntan. När elitgänget startade applåderades det i leden och alla stod med ryckiga ben som vill pinna iväg på studs.

13.33 gick startskottetför min grupp, 1b. Det var tätt packat med folk och det gällde att hålla tungan rätt i mun. Fötter överallt. Armbågar. Skratt. Irritation. En kokande kittel av lemmar hitan och ditan. Någon som skriker HÖGER 20 m efter start. Idiot. Men det togs med ett leende. Det gällde att hålla huvudet kallt.

Första kilometrarna gick inte så fort men när fältet sprack upp nedåt majorna kunde jag hitta ett skönt flow. Foten kändes ok. Värmen kändes men mer som en längtan efter sommaren. - Drick mycket idag, det sa jag till mig själv.

De första 5 km gick på 21,45, en ganska väntad öppning. Kroppen kändes på g. Första bron gick bra och lätt. Nedåt låg jag under 4,00 min/km tempo. Mot 10 km fortsatte flytet, jag kollade av mina kilometertider och 10 km landade på 42,23. Fram hit gick loppet som planerat, kroppen var med, på min sida. Jag drack vatten på varje vattenkontroll. Så fort sista klunken åkt ned längtade jag efter en till. Värmen började kännas på allvar.

Vid 11 km märket tog jag min enervit-gel. Precis då högg det till i vänsterfoten och det kändes som något nästan brast ovanpå fotvalvet. Jag sprang några tiotalsmeter på kullersten precis då och det känns vingligt och osäkert. Här avslutades det trevlig Göteborgsvarvet för att övergå till 10 km helvete.

Jag fick en mental dip som jag med all tvångstänkande idrottspsykologi försökte blockera och parera bort. Det kändes samtidigt som om värmen ökade längs husfasaderna på Eriksberg. När jag tittade på pulsklockan började hastigheten sjunka.

Jag kände att pulsen låg högt och jag låg över tröskeln. Syran började bita sig fast i låren, hänsynslöst och brutalt - Ingen fara, försökte jag tänka, jag låg ju lite före planen. Jag sänkte tempot medvetet, ned på 4,20 för att piggna till. Inget hände. Värmen brassade på än mer och foten ville inte att det skulle gå snabbt längre. Smärtan tilltog, steget kändes hackigt och stolpigt. Jag letade efter skugga och vek av från strömmen för att få skyla mig från träd längs loppkanten. Det gav fattigt resultat.

Vid tv-huset började en del löpare gå. Hm. Det brukar man annars inte se så mycket av så långt fram i loppet. - Vad händer? 5 m framför mig segnade en stackare kille ihop, mitt i löpströmmen. Det såg ut som hans kropp blev en överkokt spagetti, benen vek sig och hans skelett försvann. Det såg otäckt. Det ropades och skreks efter sjukvårdare och publiken verkade först tro att det var ett skämt. Händelsen satt kvar på näthinnan.

Vid andra brofästet så sprang jag förvånande på Robert. -Hur är läget, hasplade jag ur mig. -- - Jag är helt under isen. Det är inte min dag idag, svarade han. - Samma här, fy fan, sa jag. Vi sprang lite ihop emot bron. Jag tog täten uppför bron och Robert försvann lite bakom. Nere vid 15 km markeringen var han dock ikapp igen och försvann sedan framrör mig upp på avenyn. Jag tappade kontakt, jag var helt slut. Vid 15 km klockade jag 1,04,26. Tempot hade dalat markant. Psyket likaså.

Avenyn var ett elddop. Törsten var enorm, vattnet som fanns längs vägen räckte inte till. Benen var som två telegrafstolpar. En mental härdsmälta uppenbarade sig och jag hade tankar på att gå av. Det var tungt. Jag ville kräkas. - Men, näe, jag måste fullfölja om jag än ska krypa på 6,00 km/min in i mål, tänkte jag.

På vilja och tjurskallighet släpade jag mig genom vasastan och upp på husargatan. Jag insåg att jag låg väldigt nära mitt PB men jag var så mentalt drenerad att jag inte gjorde något försök att öka farten. Jag var helt slut och foten värkte ännu mer. Värmeslaget låg runt hörnet, men målet hann före. Jag haltade lite lätt den sista kilometern och tiden landade på 1,32,57. Fy 17.

Det var 4 sekunder över personbästa från förra året men en då helt annan resa. Hade jag haft en pigg fot hade jag nog krupit ner en del i tid, kanske inte under 1,30 men iaf i närheten. Värmens effekt var synnerligen också hämmande, framförallt för pulsen, så trots en bättre form i flåset och i benen gick det lite långsammare i år.

Med facit i hand är jag både nöjd och missnöjd. Tiden är ok men med tanke på resan så är jag väl trots allt nöjd. Detta var två lopp, 10 km njutlöpning och 11 km dödslängtan. En nyttig erfarenhet.

Min pulskurva som visar ett snitt på 181 bpm som avarage vilket motsvarar ett snitt på 92,3 % MP. Värmen är starkt bidragande till den höga pulsen. Jag har aldrig tidigare sett så många kollapser och folk som har brutit och gått av banan. Det var ett tufft lopp igår.

Idag är foten för övrigt så öm att den inte går att gå på. Det har blivit tungt smärtstillande artelleri i form av Citadon. Just nu känns Stockholm marathon som en svår utmaning, jag har svårt att se att jag kan träna inom det närmsta. Uppdateringar lär komma.

Läs mer om Göteborgsvarvet här.