Nedräkning firas med tårta

Just nu är ni inte bortskämda med inlägg, det blir väl så när det tiden inte räcker till. Träning och böcker, det är mest det handlar om nu. Jag har haft en löpvår utan dess like. Jäklar vad jag har kutat om man ser historiskt sett tillbaka. Det har blivit 4 pass i veckan, intervaller, distans och inte minst min egna löpcoach Therese egna term, njutlöpning. I inläggen i början av året hade jag en viss ångest för att vara anmäld till Sthlm marathon. Nu, med en lite lättare farkost och en träningsmängd i form av kilometer och fler minuter känner jag bara en viss tävlingsnervositet. Vikten har minskat utan ansträngning med jobbiga måltider. Färre skivor bröd( dock ingen uteslutning), ingen pasta och sparsammare med kolhydrater i allmänhet. Ångesten för maran är borta och kvar är bara nyfikenhet. Visst fasen kommer det bli jobbigt, mitt längsta pass hittills är starx under 30 km och jag kunde börjat träning tidigare, men struntsamma, nu ska det i alla fall gå. Långpassen har jag för övrigt avverkat med denna mycket trevlige och meriterade triathleten.

Löpningsbiten växte. Simningen krympte. Men det är fortfarande en tårta iaf:)

Det är samma med varvet som jag har tidigare mest känt är lite av en jobbig års-ritual som ska genomföras. Jag har putsat mina tider år för år men hur det egentligen har gått till är lite märkligt, min träning har varit för infrekvent och strukturlös tidigare. I år ska jag springa med huvudet; tänka, närvara och njuta och med ben som vill löpa. Det ska bli spännande och se vad det leder till tidsmässigt. Dock är maran det stora målet, inte varvet.

Nästan nöjd. Kanske 1 eller 2 kg till nedåt. 7,5 kg back sedan jul.

Kanske en kommande tatuering. Eller inte;)

Att springa är att komma hem, trots tunga skyar och uppförsbackar.