Silly me, silly walk

Det har gått en dag sedan Göteborgsvarvet. Det är inte så värst mycket tid för reflektion men i alla fall ett litet steg bakåt. Med facit i hand, vilket jag egentligen hade i huvudet redan innan loppet men något dumt valde att ignorera, borde jag ha avstått att springa i lördags. Mitt huvudmål var ju egentligen Stockholm marathon.

Min onda känsla i vänsterfoten visade sig mycket riktigt vara en överbelastning i tålederna. Idag är jag svullen och har svårt att få på skorna. Min gångstil idag kvalar in i som en av avarterna i Monty Pytons Silly walks.

Efter konsultation med en sjukgymnast idag har jag fått vila ordinerad och rådet att absolut inte springa Stockholm marathon. Det känns bittert och tråkigt men jag kommer följa rådet för att inte förstöra hela sommaren triathlonsäsong. Det skulle kännas som ett ännu sämre alternativ. Jag kommer därför att flytta fram marathon-planerna till senare i höst, det kanske blir Göteborg marathon istället.

Jag var som sagt inte så nöjd med tiden och genomförandet av varvet i mitt föregående inlägg. Nu i efterhand känns det dock ändå helt ok och detta mycket tack vare min peppande, coachande och förståndiga bror. Tack Calle!

Lillebror, coach samt duktig varvslöpare på 1,22-något.

Jag sprang med en trasig fot, med 4 dagars konstant ätande av smärtstillande samt 10 dagars uppehåll av kvalitativ löpträning. Det faktum att vårens varmaste dag dessutom drev upp pulsen i taket gjorde inte direkt resan bättre. Jag var nära att bryta men tog mig i mål på 4 sek över personbästa. Min tid visade också prestationsmässigt att det var ett tungt lopp då jag klättrade från plats 1400-något till 900-något i resultatlistan.

Så, ibland får man försöka coacha sig själv och intala sig att det var ganska bra gjort ändå. Jag hade nog en annan tid i kroppen men förutsättningarna för dagen satte stopp för detta.