Bruten men inte knäckt

Det är dags att avge en liten rapport från loppet i söndags. Det blev inte som jag hade tänkt mig, jag kom nämligen inte hela vägen fram i mål. Känslan efteråt är naturligtvis inte tillfredställande. Jag har aldrig brutit ett lopp någonsin. Ibland måste man dock försöka agera förnuftigt vilket jag då nu i efterhand måste intala att jag gjorde. Men förnuftighet är ingen vinnande eller rusig känsla, då är det bättre att ha ont och vara nöjd med insatsen.

Det var löpningen som ställde till problem och den värk jag kände efter Göteborgsvarvet och har kämpat emot hela försommaren kom som ett getingsting i foten efter bara en kilometer. Hade vädret varit lite svalare än de 33°C som gassade hade jag kanske släpat mig runt de sista 15 km men också spolierat resten av sommarens tävlingar. Jag valde istället att gå av banan och bryta loppet.

Allt började bra. Jag sov gott, åt en stabil frukost och stämningen mellan mig, min bror och två kompisar som bodde hos var verkligen peppande och god. Efter energidrinksblandning på morgonkvisten tog vi bilen mot Sövde. Vi hämtade ut nummerlappar och fick beskedet att vattentemperaturen var 24°C. Det innebar att simningen fick ske utan våtdräkt, till vissas förtret då man som sämre tekniskt simmare har nytta av flytkraften i dräkten. Jag och min bror tyckte dock snarare att det var bra eftersom det gynnade oss som har simmat i vår ungdom.

The Vitargo Lab

Alex, Calle och Johan

Start och växlingsområdet en halvtimma innan start

Jag höll mig ganska långt fram vid starten. När starten gick sprang sig drygt 180 personer rakt ned i den dyiga botten genom vattnet tills det nådde midjan. Sedan kastade man sig ned i vattnet och vattenytan kokade av lila badmössor, vitt skummigt vatten och lemmar kors och tvärs. Sikten var i princip obefintlig. Kursen var satt, motorn var på, kör! 1930 m skulle betas av. Jag fick en ganska bra start och tog rygg på ett gäng som låg före. Tempot var optimistiskt högt första 400m och allteftersom började jag plocka placeringar då de förivrade började krokna.

Simningen kändes bra från start, härligt flyt, pigga armar och axlar. 3 bojar skulle rundas, sen skulle man upp på stranden igen, springa 15-20 m för att senare springa ned igen och göra om varvet igen. Andra varvet kändes riktigt bra, ingen syra eller trötthet. Min tanke var att hålla 1,30/100m-tempo men farten blev högre. Jag kom in som 3:e man på 26.12, ett snitt på 1,23+. Min bror växlade som första man på 22.42 men tog sista bojen på fel sida och fick tidstillägg på 30 sek.

Uppe och vänder på stranden. Precis här inser jag att jag har tryckt på fel knapp på multisport-programmet och klockan blinkar 0.00.00. Jippie.

Växlingen mellan simning och cykel gjordes i lugn och ro. Jag satte på pulsband och skor systematiskt utan stress. Det var trots allt nästan bara jag och någon till i växlingsområdet.

Cyklingen på 90 km gjordes på en 30 km bana. Vägen ut till vändpunkten var riktigt kuperad och nu började värmen kännas på allvar. Vägen tillbaka gick snabbare och det fläktade välbehövligt. Jag drack ofta och bytte flaska vid varje varvning. Första varvet gick snabbt. Andra varvet var lite segare, motvinden hade tilltagit något och benen började stumna något. Jag fick lite krampkänning i höften och fortsatte dricka ordentligt.

Det sista varvet ut var det tyngsta. Det blåste ännu mer och backarna kändes brantare. Nu började duktiga cyklister med dischjul susa om mig, i uppförsbackarna. Jag försökte hålla mig lugn och spara mig till löpningen.

Ut från växlingsområdet och rakt in i solen.

När jag kom in i växlingsområdet var jag lite orolig för foten. Jag hade haft en liten smärta sedan 2 dagar innan men hoppades det skulle gå ändå. Jag ställde cykeln och bytte skor. Första stegen i löparskorna kände jag direkt att detta skulle bli tufft. Dock fanns inte en tanke på att bryta, inte efter tre och en halv timmes jobb. Jag struntade i vätskebältet som jag slängde av efter 100 m, det belastade vikten och foten.

Det var olidigt varmt. Det funkade bättre i skogspartierna men ute på asfalten var det en pina. Smärtan i foten började bulta mer för varje steg jag tog och efter 4 kilometern fick jag sänka tempot. Inget hjälpte. Tankarna började bråka. -Fortsätt. Det är bara tre varv kvar. Sluta. Du förstör foten. Frustration. Vad ska jag göra?

Den 5:e kilometern var haltande, bokstavligt talat. När jag kom in i växlingsområdet tog jag beslutet. Jag gick av. Fan.

Kanske satte de 9 milen cykling så pass hårt tryck på foten att den inte var på topp från start. Nu blir det i alla fall ett röntgenbesök senare i sommar. Jag vill vara frisk och längtar efter långa sköna löppass igen.

Jag glömde visst ta av cykelhandskarna.

I efterhand känns det självklart lite surt och bittert att ha brutit loppet. Med facit i hand var det ändå det bästa beslutet. Nu blir det kompensationslopp istället, en sprint i Halmstad till helgen. Då får fasiken foten hålla oavsett vett och smarta beslut.