Någongång i höstas ringde en stockholmstjej på min mobil. Hon presenterade sig som Lina från Nike och frågade om hennes samtal störde. Det gjorde det inte. Näst efter den frågan så kom frågan om jag ville presentera en cykelklass på Nike-konventet i Stockholm i januari 2010. Jag blev givetvis smickrad och sa ja utan att egentligen tänka på svarets betydelse. Det är så jag brukar göra, jag gillar ordet ja mer än ordet nej. Men vad jag sade ja till egentligen?
Ganska tätt inpå och med hyfsat kort varsel kom en deadline för att namnge klassen och ge den en kort beskrivning. Jag läste samtidigt Jonas Gustrins Pulsträna och just då om återhämtningens och superkompensations betydande roll. Återhämtningen är viktig för att träningen ska kunna absorberas men den glöms ofta bort eller reduceras så pass mycket att den knappt kan räknas som just återhämtning, framförallt i cykelsalarna runt om i Sverige.
Med detta i färskt minne bestämde jag mig för att betona återhämtningens roll och namnet på klassen blev ReCharge. Jag lät beskrivningstexten ge mig möjlighet att antingen köra en fartleksklass eller intervaller men tills sist föll de på det senare. Det blev det extensiva/aeroba intervaller som slutgiligt val från 65%MP till tröskeln till 80-90%MP.
Jag var inte speciellt nervös den första tiden men runt jul började verkligheten komma kapp och då kunde jag ibland få lite svindlande känsla om vad jag sagt ja till. Jag började mixa och välja musik men ändrade så fort jag gick tillbaka till datorn. Musiken lät grym ena stunden och nött, sliten och själlös vid nästa lyssning. Detta stressade mig och glöden slocknade ibland. Jag struntade i musiken och klassen ett tag, jag vet att kreativitet inte kan tvingas fram. Den kommer när man minst anar och mitt fall oftast i elfte timmen.
Runt trettonhelgen började jag känna mig ganska pressad över eftersom jag fortfarande inte hade något att presentera. Då kom det förlösande tankeflödet, jag började kolla bakåt på bloggen. Jag har gjort många många pass som jag har gillat och här fanns svaren. Saved by the blog! Jag plockade ihop något som kan kallas greatest hits och det blev en bra grund. Jag hade råmaterialet klart och detta har sedan följts upp med många dagars petande i mixmeister med takter hit och dit. Något ytterligare låtbyte gjordes men sen lovade jag mig själv att vara nöjd.
Tanken med passet var att det skulle vara enkelt att ta till sig, lättförstått, både uppläggsmässigt och musikmässigt. 5 lika långa intervaller följt av 5 upprepade 2,5 min vilor. Återhämtningen skulle vara lugn och soft, hjälpa kroppen till styrka och ladda om. Arbetsdelarna skulle vara musik med starka kraftfulla intron och drivande beat, adrenalinförlösande och pumpig känsla. Jag valde att mixa ihop 2 stycken danslåtar per arbetsdel och få med bryggan/"the builder", dvs den delen av en danslåt där musiken först går ner för att sedan explodera i intensitet och smyga in i nästa låt. Det gifte sig bra.
Väl på plats på konventet hade jag en skiva jag var nöjd och konfident med. Jag hade testkört den två gånger, både på Landala och på Gymnasium. Den verkade funka på båda ställena. Jag hade också haft den i iPoden och lyssnat på den fler än någon annan klass. ReCharge var inne i mig, på kromosomnivå.
Natten mellan den 30:e och den 31:a kom jag hem efter en fantastisk middag på Smak med mina Nike-kollegor. Då, liggandes på golvet på mitt rum på hotell Birger Jarl i Stockholm kom jag på en metafor för hur man ska köra en intervall på bästa kvalitativa sätt. Tanken är ju att man vill ha så lång tid som möjligt i både vilodelen och arbetsdelen, det gäller att nå sin tröskel snabbt och sedan ta sig ner till vila snabbt. Metaforen som dök upp blev boxning.
Min tanke var att när intervallens första taktslag startade slog gånggången för en rond i ringen. Jag ville dock inte visa 1 minuts boxfotarbete i ringen. Nej, jag ville att deltagarna i cykelsalen skulle ta initiativet direkt, inte dansa runt utan smocka på från första sekund. En uppercut direkt- Arman Kranjc-attityd från första ögonblicket! RESPEKTLÖSHET! MOD! ZLATAN-SJÄLVFÖRTROENDE!
På cykeln innebar det att nästa maxa första 60-90 sek för att snabbt ta upp pulsen och sedan hålla samma nivå i 3,5 minut. Resan upp och ned i puls innebar dynamsikt trimning av belastningen- pulsen var guiden och rättesnöret.
När ronden var över skulle de bege sig snabbt till ringhörnan och med andning och låg belastning snabbt sänka pulsen. Jag vet inte om det gick fram men det såg fantastiskt bra ut från instruktörscykeln.
Det finns massor av fantastiska hjälpmedel för att analysera sin träning, pulsklockor med möjlighet att se sitt pass retroaktivt och grafiskt. En sak man inte kan läsa är hur det känns, hur din känsla är i en viss fas i träningen. Jag ville att cyklisterna skulle vara i ögonblicket. Läsa av pulsen och synka med upplevelsen i kroppen. Känna efter- ta in- vara närvarande- analysera- och lära sig något.
Med tanke på detta så angav jag när 30, 60 och 90 sek hade passerat både i arbetsdelen och återhämtningen, i accerelationen och retardationen av pulsen så man kunde avgöra
när pulsen stack iväg eller föll tillbaka.
Det blev cykling med ett tänk av boxningstankar. Jag som egentligen var Rookie på presentatörscykel blev istället Rocky med 5 ronder intervaller som moståndare. Rookie vs. Rocky. Mina medcyklister var mitt adrenalin, mina coacher och min träningsglädje iklädda två stenhårda fiktiva boxhandskar.
Maila mig på spinspirit@hotmail.com om du är intresserad av klassen!
Jag var faktiskt aldrig nervös vare sig innan eller under klassen. Jag var bättre förberedd än någonsin. Det var bara att köra. Det enda som jag hade en liten oro för var att skivan skulle hoppa. Jag hade därför med mig en vanligt bränd cd, en lågvarvsbränd cd samt passet i iPoden- det skulle väl räcka!?
Andreas Wester hade problem på sin klass men det berodde inte på hans skiva utan att något i systemet felade. Jag förstår att han kände sig lite frustrerad efter klassen men jag kan inte komma på någon som helt lugn och med total skärpa reder ut situationen med ett leende. Fantastiskt Andreas- du är grym!
Tjejer och teknik.. Haha.. Tack för ditt lite egna sätt att filma Linda;)
Blev det som jag hade tänkt mig? Ja, jag tycker nog det. Jag vet inte om alla mina tankar om upplägget nådde fram men sett från min vy så såg det fantastiskt ut. En lyckad klass är en resultatet av en teaminsats. Ni som cyklade gjorde detta till något alldeles speciellt! TACK för er insats som gjorde min resa dessa 60 minuter till något att minnas för livet!
Jag vill avsluta med att säga
tack några till. Framförallt till alla andra instruktörer/cykelinstruktörer på Nike som peppade, kramade, ryggdunkade och supportade på ett fantastiskt sätt.
Tack till de fina ord som har stått på bloggar(
Sara,
Jim,
Emil,
Cissi,
Jessica,
Monika,
Jennie) och för den support från
Nike-staffen( Michel samt en söt tjej vars namn mitt minne nu tyvärr sviker- f´låt!) runt cykelsalen.
Tack till bröderna Tom och Daniel Magnergård från
Activio och
Cissi för att ni var där!
Sist vill jag naturligtvis ge en
stor kram till
InCycle´s Linda Jonsson och
Monika Björn som har stöttat och gett så många härliga skratt under denna helg.
You are diamonds!
Nu är det 2010. Let´s Rock Victoriuosly!
Inlägg
