Tvivel och trivialiteter

Blogtystnad. Den uppstår ibland. Anledningarna till varför är olika. Tristess. Det kan vara tristess. För mycket att göra. Det händer också. Inget att säga. Såklart. Man är trots allt en vanlig svensk där ämnena och berättelserna om sitt liv är lika intressant som navelluddsskådning emellanåt. Livet utanför skärmen kan ta mer plats. Eller så kan det vara tvivel. Vad håller jag på med. Egentligen. EGENTLIGEN.

Jag försöker vara optimist. Jag kan ibland nästan irritera mig på ordet eftersom det finns en underton att man är lite dum och blåögd för att se verkligheten ur det "riktiga" och sanna perspektivet. Neutralt är ett bra perspektiv, speciellt i Sverige. Pessimist är ett skällsord, bronsplats. Optimist är lite bättre, silver. Tycka lagom, vara balanserad och gärna tänka tyst, lagomast, är guld. Jag tror ni förstår min innebörd av ordet opimist . Jag försöker ta nederlag på ett "rätt"sätt, utan att se ut som en åsna i ansiktet när det går åt pipan. Men. MEN. Ibland slocknar optimistens låga och kvar är ett mörker av tvivel. Tvivel på sitt rätta och självövertygande ideal. Tvivel på sin egen övertygelse och tro på att vilja förändra saker till det bättre, enligt mitt stora något pretantiösa egna egos synvinkel. Tvivel på om jag är på rätt plats och i rätt sammanhang. Tvivel på om andra uppfattar mig på samma sätt som jag gör. Självinsikt- ett viktigt ord med stor innebörd för mig. Tvivel på sig själv, rätt och slätt. Då tystnar bloggen.

I dessa fall lämnar självförtoendet penthousefloor med en vid ljus vy på framtiden i en skenande hiss. Magkänslan, som var så rätt alldeles nyss, sätter sig med gravitationens rättvisa och obarmhärtliga lag som en klump i halsen när hissen drar nedåt bland självförtroendenas olika våningar. Resan accelererar hela vägen fram till slutdestinationen och slutar i källaren med en krock mot golvet. Magkänslan som senast suttit i halsklumpen far som en projektil ned i tårna som blir blåa och förvånat chockade. Resan är så snabb att jag sällan knappt hinner reflektera över läget. Men. Jag reser mig alltid trots att jag har tryckts ihop till en pantburk och känner sig platt som ett dragspel i en mangel. Luften kommer tillbaka, efter ett tag. Upp med hakan. Den kan inte sitta kvar i ankelhöjd.

Jag tar mig aldrig från den där ihopknöcklade fasen av egen kraft. Det behövs en katalysator. Någon. Eller något. En hjälpmotor. Control, alt, delete för att reboota. Katalysatorns skepnad är oftast en person. Men som sagt, inte alltid. Det kan vara en upplevelse. Ett träningspass som får fram kroppens eget prozac, endorfinerna. Det kan vara en låt, feelgood eller feelbad, båda botar fast på olika sätt. Glädje eller svårmod, det beror på. Driv ut med dur eller bryt ihop med moll.

Det kan vara något djupt som lyfter mig så jag får perspektiv. Men det kan också också vara något banalt och trivialt. En rolig tant i affären. En glimt i ögat av en spårvagnschaufför. Eller ett kolon, ett bindestreck och en stängande parentes i rätt sammanhang. En sånhär :-) Faller denna lilla detalj rätt så blir resultatet som någon tryckte på den där hissknappen med en pil uppåt och så är jag på väg tillbaka upp igen. Resan upp går inte lika snabbt uppåt som nedåt, inte för mig.

Jag fick ett kolon, ett bindestreck och en stängande parentes idag. Den räddade min dag. Så trivialt. Tre tecken. Det var tre tecken- ett tecken? Så viktiga. Tvivel med distans till. Det utvecklar. Tack för gubben. Eller det kanske är en gumma. Öppna sinnet. Ja, det var en glad gumma. Punkt. Slut.

Moll

Dur