Ibland blir man påmind att man ska vara glad för att man har varit skadefri. Just nu genomgår jag motsatsen, det är lite knäckande. Jag har i princip aldrig skadats av idrott. Som simmare fick man räkna med axelproblem men jag klarade mig helt från det. Jag har haft överbelastningar någon gång men de har läkt ut på några dagar.
Det känns snudd på löjligt att smärta från fjuttiga tålederna ska sätta all träning ur spel men nu börjar jag fatta hur viktiga tårna är för balans och stadga för foten och kroppen. Löpning är helt uteslutet, gå gör ont.
I brist att springa vill jag ju gärna försöka köra någon form av alternativ cardio-träning. Jag har cyklade en sväng på landsvägshojen igår och för att känna hur det kändes. Sittande var det ok- på låg intensitet. I stående position kom dock blestningen på tårna så det blev till att snabbt återgå till sadeln. F*ck.
Ja, där kan ju den hänga ett tag
Idag blev det istället ett pass på Valhalla. Simningen borde ju inte påverkas, eller? Jag befarade att utskjuten efter voltvändningen skulle vara ett kritiskt moment och mycket riktigt var det så. 2x f*ck. Det blev ytterst försiktiga vändningar och jag fick ingen bra rytm eller flyt.
Efter 2000 m tekniksim så gav jag molloket upp. Jag körde lite kort överkroppsstyrka i det helt folktomma gymmet efteråt och avslutade med några minuter på roddmaskin. Sist av allt körde jag lite rörlighetsövningar som Peter ordinerat för bättre vriströrlighet. Det funkade iaf hyfsat med roddmaskinen så det får vara får nog vara ett alternativ framöver. Det tillsammans med en jäkla massa core och och länd. Blir det ingen bättring i foten till på måndag får det bli röntgen. Attans.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar