En spricka i fasaden

Läses med en nypa ironi och ett kryddmått allvar..

Jag är lite av en musiksnobb om det inte redan har framgått. Det ska vara rätt musik. Kvalitet och känlsa är ledorden, obereonde genre. Klubbmusik kräver rätt remixar. Rätt dj bakom. Inga spår slängs in på passen utan 100% hjärta bakom låtvalet. Det är snudd på snobberi. Det är pretantiöst, både på ett bra och på ett dåligt sätt.. Det ger en liten egokick när passet är klart, speciellt när en mix gifter fru låt med herr låt. Det är då musikalisk kärlek, trohet och lycka till döden skiljer mig från cd´n åt.

Jag kan tippa att många andra inte kunde bry sig mindre. Men jag gör det. För mig är det viktigt. Det är ett hårt jobb att vara snobb. Man ska tycka till. Tycka rätt. Haussa. Baissa. Hylla. Dissa. Digga rätt beats. Hålla koll. Såga. Jämföra. Analysera. Musiken ska överleva repeatknappen på stereon. Den ska leva, länge. Sen ska man gärna diskutera detta med andra musiknerdar. Ventilera. Inspirera. Bli inspirerad. Och så vidare. Ni fattar... Det tar tid och energi. En del uppfattar det på passen. Om det är en på hundra så är det värt mödan.

En oskriven regel är att allt som hörs på melodifestivalen är att vara otrogen mot sitt snobbjag. Eurodisco likaså. Undantaget är om något är så dåligt att det går hela varvet runt och blir kult. Men det händer ganska sällan.

Men. Så händer det som inte får hända ibland. Jag fattar tycke för "fel" låt. En låt eller artist som kan beskrivas som en citronskiva i ett glas grädde. Någon som nässlar sig in i musiksinnet så att det skär sig i musikbiblioteket. Dissonans, en sång i dur när resten går i moll. Man ska inte heller tala om hur den känsliga prettosjälen som såras, djupt och lämnar ärr i musikhjärtat. Aj. Dessa klavertramp.

För ett tag sedan hörde jag en låt på radion. 32 takters lyssning senare kände jag att den var grym bit. Det var kärlek vid första öronkastet. Bra röst i sången. Bra känsla. Skönt sound. Jag missade vem det var men jag hade det ändå på känn. Jag kände igen rösten, några minuters betänketid så var det klart. Det var John Legend, en tidigare favorit. Ny singel? Ja, det måste ha varit en ny singel. Yes. Trodde jag.

Någon vecka senare hörde jag låten igen. Det lät nästan ännu bättre denna gången. Jag lyssnade ut hela låten, avannonseringen var på gång.

-"Och det där var We Cry med John Legend", tänkte jag innan radiorösten kommit sagt det. 1-0 till mig, jag satte den innan radion dragit facit. Vissa ska vara snabbast över övergångsstället. Jag ska vara snabbare än radiorösten, det är min tvångstanke.

Men. Nej.

-" Och det var We Cry med The Script", säger radiorösten. The Script. The Script? Vem fasiken är det? Jag fick kolla upp. Googla. Läs här. Jag läste snabbt. Irlänskt. Aha. Det var nytt. Min tvångstanke fick sig en törn, 1-0 till radion. Men. Det tog inte slut där. Det visade sig att de tre gossarna i The Script inte var uppväxta i en sjabbig del av Dublin. De hade heller inte fått slita hårt som en soulsttjäna ska ha gjort om man ska ha ett värdigt Motown-CV. Nejdå, killarna var samtida med Westlife och härstammade från ett misslyckat boyband. What. Här kommer den dryga snobben av mig in. Då tyckte jag låten lät lite sämre. Eller vänta. Inte sämre. Nej, den var faktiskt dålig. -Jag gillar minsann inte misslyckade boyband, tänkte jag. Jag hade annars gått in på iTunes och laddat ned låten direkt. Men inte nu. Nej. Den skulle glömmas.

Häromdagen hörde jag låten igen, ett par månader senare från första lyssningen. Jag hade saknat den lite, motvilligt fick jag erkänna det för mig själv. Jag hade först svårt att erkänna det men sen tänkte jag det var lika bra jag vara ärlig mot sigsjälv. Gillar jag den? Egentligen. Eller inte? Jo, jag gillar den. Fan också. Jag gör ju det. Egentligen. Och då, ja först då så erkände jag högt för mig i lägenheten. -"Jag heter Magnus och jag gillar gamla trasiga boyband". Det kändes skönt.

Som ett led i att komma ur den musikaliska f.d.boybandgarderoben lade jag t.o.m. den i dagens pass. Det gäller att bota sina fobier med att komma i kontakt med dem. Så.. här är den: The Script med We Cry. Så var det färdigbiktat. Det är inte lätt att vara pretto. Godnatt.

:)